Archives for the month of: September, 2011
110809_moelndal_008_dubbel
110809_moelndal_057_dubbel
110816_moelndal_020_dubbel
110809_moelndal_029
110821_moelndal_028
110816_moelndal_011_dubbel
110816_moelndal_015
110816_moelndal_017
110817_moelndal_010_dubbel
110817_moelndal_012
110817_moelndal_023
110821_moelndal_019_dubbel

110912_moelndal_007

110826_moelndal_003
110826_moelndal_006_dubbel

110913_gbg_011_dubbel
110913_gbg_009_dubbel
110913_gbg_014_dubbel
110913_gbg_019

Slottskogen

110910_gbg_010_b

Södra Guldheden

110910_gbg_011_b_dubbel
110910_gbg_019_b_dubbel
110910_gbg_024_b_dubbel

110907_moelndal_005_b
110907_moelndal_009_b_dubbel
110907_moelndal_023_b
110907_moelndal_016_dubbel
110907_moelndal_026_b
110907_moelndal_027_b
110907_moelndal_031_b

110829_moelndal_003
110829_moelndal_022_dubbel
110829_moelndal_002
110829_moelndal_005_dubbel
110829_moelndal_007

11.08.08. Flytt

Packat – städat – lämnat in nycklarna. Alla våra saker på väg till Göteborg. Sista gången i lägenheten, på gården, på Gotenstraße. Sista glassen på Eisfee och herregud sentimentala jävlar som jag ska inte hålla på och flytta på det här viset. Inte när man fäster sig så vansinnigt vid städer, gator, hus. Det blir så ledsamt när man åker därifrån då. Alldeles oavsett vart man är på väg.

Planet gjorde en hundraåttiograderssväng åt höger, tillbaka österut, innan det rätade upp sig igen och jag sitter på rätt sida för att se Berlin bli miljoner ljuspunkter: gula-vita-blå. Punkter jag tack vare den där svängen alltså kunde titta ner på mycket längre än vad som var riktigt nyttigt för mig och jag skulle kunna bryta ut i såna poetiska excesser här så ni anar inte (ljuspunkterna! som blir mindre och mindre! staden, smutsiga fantastiska röriga staden! som blir nåt slags abstrakt mönster! som nåt en gud – eller en stadsplanerare – skulle kunna klottra när han sitter i telefon! staden som breder ut sig, visar upp sig – miljoner paletter i strålkastarljus! – innan hon försvinner bakom ridån/under molnen!) men det ska jag nog låta bli, till allas vår fördel.

Nu: rakt norrut.

11.07.04 Gotenstraße

Det har varit dåligt väder några dagar nu. Jämngrå himmel och ideliga regnskurar och tack gode gud för det för jag pallar inte mer gloriös berlinsommar nu, inga mer genomskinliga kvällshimlar, inga mer skuggiga trädkantade gator, inga fler improviserade trottoarserveringar jag i alla fall snart ska lämna. För nåt annat lika bra naturligtvis: för svensk sommar och för Göteborg, för människor jag saknar, för massa saker som är bra och rätt just nu och allt. Och man kunde ju tro att det skulle stilla separationsnojorna men det gör det alltså inte. Inte ett jävla dugg. Berlinsentimentaliteten galopperar vilt (å den här lägenheten! å de här gatorna! å den här tunnelbanan, de här trappuppgångarna å den här vadsomhelst – inklusive allt jag någonsin stört mig på och svurit över men som nu plötsligt är BARA FINT) och jag hänger på så gott jag kan och försöker hålla mig balanserad och mogen och stabil. Det går alltså sådär. Jag skriver listor och sorterar och kedjeläser Maria Lang och flippar lite ibland, över jobb (som inte finns), över lägenhet (som inte heller finns) och över Berlin (som finns i allra högsta grad men som Jag Inte Gjort Tillräckligt Av de här åren).

Just nu sorterar jag. Foton, berlinfoton. Det är osäkert om det hjälper mer än det stjälper men med är i alla fall sortering och sortering är bra.

 

 

 

“So weit kein auge reicht − Berliner Panoramafotografien aus dem Jahren 1949-1952”

Berlinische Galerie, 09.02.13

“VÅR FEMÅRSPLAN. FRED, LYCKA OCH VÄLSTÅND ÅT ALLA!” står det på plakatet. Den 17 april 1952 täckte det, med sitt utropstecken och sina bilder av stadigt leende människor, en stor del av fasaden på ett hus vid Potsdamer Platz. Nu finns plakatet, huset och platsen på ett fotografi på utställningen “So weit kein auge reicht − Berliner Panoramafotografien aus dem Jahren 1949-1952”. Det är en spännande bild på en spännande utställning för här är faktiskt allt intressant: motiven, bilderna själva och de som tittar på dem nu.

Utställningen består alltså av en serie panoramabilder från Berlin, tagna mellan 1949 och 1952. Fritz Tiedemann hade av de styrande i Östberlin fått i uppdrag att dokumentera platser av betydelse för planeringen av den nya staden, både i centrum och längre ut: gator, ödetomter, sportplatser. Brandenburger Tor och tufsigt gräs. 2006 hittade fotografen Arwed Messmer alltihop i ett arkiv och har nu satt ihop och förstorat (bilderna är mer än en meter höga och upp till 25 meter långa) tretton av de runt 1500 bevarande panoramorna. Storleken gör allt tydligt och det man ser är obehagligt förförande exotiskt: ruiner, ödetomter, förfallna hus. Eleganta men smutsiga affärsskyltar. Människor i hatt, överrock, kappa. Det är tomt och slitet men ser rent ut, i alla fall på sådana här stramt svartvita fotografier.

Bilderna är, som museet påpekar, ett möte mellan två olika fotografer och mellan två olika discipliner: de kom till som ren dokumentation, men har nu tolkats och översatts och gjorts till konst. Det är fullt av sådana möten här: den förste fotografen en tekniker, anonym ända fram till utställningen. Den andre konstnär. Den förste hade tydligt, officiellt uppdrag. Den andre hittade bilderna av en tillfällighet, på jakt efter något helt annat. Den förste tejpade ihop sina panoramor (de finns att se i glasmontrar). Den andre använde dator, mycket mer verklighetslikt men snarare mindre ärligt än mer: “en ny syntetisk verklighet” kallas det i utställningsprogrammet.

Och så mötet mellan oss och dem: de i kappa, hatt, överrock där inne i bilderna och vi som tittar på dem nu (förresten jättemånga: utställningen har förlängts och i museumsbutiken var katalogerna slut): pekar, känner igen sig, känner inte igen sig. Tänker till eller bort byggnader, bilar, människor. Jag gör det också och lyckas dåligt: är för ny i stan och över huvud taget för att känna igen särskilt mycket alls. Men jag försöker och jag funderar på varifrån de fick sina kappor och hattar och överrockar, om det gick att köpa nya då eller om de lagat dem många gånger. Och på vart allt det här här bortstädade materialet tog vägen egentligen: all betong, alla tegelstenar, allt grus som sorterades och fraktades bort och gjordes av någonstans.

På en vägg i utställningsrummet kan man läsa att det gjordes många panoramor i Tyskland efter kriget. För att dokumentera tillståndet och få någon slags överblick; för att försöka fatta vad som hänt. Det sista är antagligen omöjligt men Fritz Tiedemanns och Arwed Messmers panoramor ger en oändligt fascinerande blick in i den där andra verkligheten: den med femårsplan och ruiner.