110812_gunnebo_002
110812_gunnebo_011
110812_gunnebo_033
110812_gunnebo_034
110812_gunnebo_049
110812_gunnebo_044
110812_gunnebo_055
110812_gunnebo_063

Guiden på Gunnebo slott berättar om familjen Hall som bodde här. Om framgång och pengar, konkurs och ruin. Om hur Christina Hall fick byta de tjugofem rummen härute och många till inne i Göteborg mot bara ett par stycken i Masthugget. Själv skulle jag inte ha nåt alls emot en tvåa i Masthugget men jag förstår om fru Hall tyckte annorlunda. Dels var det betydligt mindre trivsamt där när hon flyttade dit nån gång på 1820-talet och dels skulle jag inte heller vilja ge upp ett ställe som Gunnebo. Särskilt inte en sån här dag tidigt i augusti med sån här blå himmel.

Christina Gothén föddes in i Göteborgs handels- och sjöfartselit och var bara16 år när hon gifte sig med John Hall, dubbelt så gammal och tack vare handel med järn, timmer och sillolja en av Sveriges rikaste män. Familjens huvudbostad låg passande nog på Sillgatan (nuv. Postgatan) inne i Göteborg men i slutet på 1770-talet köpte John Hall Gunnebo gård, på betryggande avstånd från stadens skit och oväsen och mitt i ett mycket idylliskt landskap med lövskog och sjöar. Dessutom fanns där goda förutsättningar för jordbruk: man blir antagligen inte en av de rikaste i landet om man inte har sinne för det praktiska. Också.

Här skulle man bygga sommarhus. Stadsarkitekt Carl Wilhelm Carlberg, nyss hemkommen från en drygt fyraårig studieresa i Europa, fick uppdraget 1782 och han ritade verkligen allt: översiktsplaner och blomsterurnor, kakelugnar och himmelsängar. Han hade alltså ägnat flera år åt att studera parker och byggnader i Tyskland, Holland, Belgien, England, Frankrike och Italien och på Gunnebo fick han chansen att tillämpa de nya ideerna. Resultatet blev en mycket konsekvent egen tolkning av den klassicism han sett så mycket av. Det var en fruktansvärt tids- och arbetsintensiv process men bra blev det och 1796 kunde familjen i alla fall äta sn första måltid i nya huset, även om det då ännu inte var helt färdigt.

Att bygga sig ett elegant lantställe handlade naturligtvis om att visa upp sin rikedom och om att kunna leva det goda, sunda livet på landet. Men det fanns också en mer allmän ambition att genom praktbyggen bättra på Sveriges provinsiella och torftiga image och många framgångsrika handelsmän både i Stockholm och Göteborg byggde sig sommarställen vid den här tiden. I sin konsekvens och modernitet var Gunnebo dock unikt och blev ett omtalat och beundrat projekt. Gustav III tyckte uppenbarligen att det var värt att åka hit två gånger och konstnären Sergel lovprisade alltihop vid sitt besök 1801. Den sydamerikanske militären och Venezuelas frihetshjälte Francisco de Miranda var också entusiastisk, dock mer över fru Hall än byggnaderna sägs det.

Christina Halls eventuella företräden kan vi ju inte gärna bedöma men huset ligger kvar uppe på sitt backrön, lika stramt och självsäkert som någonsin. En slätpanelad timmerstomme i två våningar gör sitt bästa för att imitera sten och lyckas ganska bra. Som de flesta nutida besökare kommer vi norrifrån, från parkeringen, och möts efter en rätt brant grusgångsvandring av huvudentren bakom tvåvåningskolonner. Fast där går vi inte in. Nuförtiden gör man det nämligen in från andra hållet, i suterrängvåningen. Den entren användes på Halls tid också, men bara vid dåligt väder då man ville kunna stiga ur sina vagnar i skydd av den majestätiska fritrappan med dubbla lopp. Annars var den här våningen tjänstefolkets. Köket fanns här liksom mat- och vinförråden och en stor del av tjänarstaben bodde här. Det är också den del av byggnaden som förändrats mest. Den sista privata ägaren lät installera badrum här och nu används en del av våningen som utställningslokal.

Från den för en sekundärentré ändå pampiga hallen leder två trappor upp till paradvåningen, där herr och fru Hall hade var sin avdelning på olika sidor av representationutrymmena. Planen är nästan helt symmetrisk och en disciplinerad siktlinje skär genom salongen, huvudentren i ovala vestibulen på norra fasaden och vidare ut genom pelarfronten och trädgårdens trädgårdens strikta terrasser.

Linjen fortsätter åt andra hållet, där franska dörrar leder från salongen ut mot en tuktad trädgård som via en engelsk park övergår i pittoresk landsbygd med lövträd och betande kor och alltihop. Salongen är programenligt imponerande med dubbel takhöjd, en årstidsskulptur i varje hörn, furuparkett med kalkstensfris och värmeskåp för tallrikar i den enorma kakelugnen. Kakelugnar var vid den här tiden något oehört modernt och exklusivt och det säger en hel del om byggherrens ekonomi och projektets status att det ritades 18 stycken för Gunnebo, alla olika och många specialritade för sina rum.

Öster om salongen och vestibulen ligger Christina Halls fyrarumssvit. Här tog hon emot besök i sitt förmak, övervakad av knubbiga keruber och mycket fritt avbildade delfiner. Dessutom hade hon en mycket elegant sängkammare, toalettrum och ett privat vardags- och arbetsrum. På andra sidan fick herr Hall nöja sig med bara ett förmak och en sängkammare.

Övervåningen har betydligt lägre i tak och var tänkt för gäster och de båda barnen John och Christina. Men några barnkammare var det aldrig fråga om: när Gunnebo äntligen stod färdigt var de båda redan vuxna och dottern bortgift med en greve Wachtmeister. Ett giftermål som förresten var en bra deal för båda parter: status åt den rika men titellösa familjen Hall och pengar åt andra hållet. Också för de direkt inblandade var det av allt att döma rätt lyckat, trots att Christinas make klagade över sin hustrus “lust att ändra i sina rum”, och vilja att spendera 800 riksdaler “för att komma att bo lite sämre”. 

På andra sidan ett tjusigt gästrum med kinesiska tapeter och idyllisk utsikt över grönska och vatten ligger John d.y.:s sov- och arbetsrum. Det är en vacker arbetsplats men inte hjälpte det. Den yngre herr Hall var konstnärligt begåvad men också mycket excentrisk. Han beskrevs av sin doktor som “skabb och smuts” och det verkar rimligt att anta han hade pengarna att tacka för äktenskapet med den mycket yngre societetsdamen Constance Koskull (utrustad med den farliga kombinationen skönhet och utblottad far). Det blev inget lyckat arrangemang och äktenskapet upplöstes efter sex år.

Med pengarna gick det inte bättre. John d.y. hade varken faderns intresse eller talang för affärer vilket, kombinerat med försämrad konjunktur, betydligt mer drivna konkurrenter och förvirringen när Hall d.ä. dog utan testamente, ledde till konkurs bara några år efter faders död. John ägnade resten av sitt liv åt att processa mot konkursförvaltare och borgensmän. Det var en smutsig och offentlig historia men inte utan grund. Någon bra affärsman var han visserligen inte men han hade haft otur också och blivit illa behandlad och fick till slut verkligen rätt i domstol. Pengarna från förlikningen försvann dock snabbt ner i många svarta hål och på bestånd kom han aldrig mer. Sergel ritade honom med stripigt hår, mössan i hand och alla linjer pekande neråt. Han dog utblottad i Stockholm 1830.

Vi som kan lämnar den olycklige Johns historia för ekologisk närodlad lunchbuffe och slagsmål med getingar i det nyuppbyggda tjänstefolkets hus. Fotograferar äpplen, en lila vallmo i köksträdgården och stengrunden i de återuppbyggda flyglarna. Flyglarna med bland annat stall, trädgårdsmästarbostad och rum för “främmande drängar” brann ner 1833 och återuppfördes 2003-2006. Nu kan man konferera här eller hålla fest och köpa surdegsbröd, kylskåpsmagneter och tvål som luktar tallbarr. Lite längre bort ligger det också återuppbyggda drivhuset. Ett sånt hörde tillsammans med ett orangeri till standardutrustningen på anläggningar av det här slaget, men medan drivhuset var en ren nyttobyggnad kunde orangeriet förutom vinterförvaring av exotiska växter också agera sällskapsrum om sommaren. Orangeriet på Gunnebo låg vid trädgården på södra sidan och ska ha varit mycket pampigt innan det förföll och brann redan på 1820-talet.

Det är svårt att föreställa sig när man ser det nu, blankt och putsat och ansat med skarpa kanter, men Gunnebo förföll mycket snabbt efter John Hall d.ä:s död och konkursen som följde. Redan 1819 talades det om en “rysansvärd förstörelse”. Får och kor betade i parken då. Ingen chock alltså att det var svårt att hitta köpare till den stora och vandaliserade anläggningen. Till slut vågade sig i alla fall en slaktarmästare Johan Carlsson på projektet. Han ägde Gunnebo i fem år och lyckades enligt uppgift försätta det “i prydligt skick”. Under 1800-talet ägdes egendomen av ett par olika familjer. Den sista privata ägaren blev Hilda Sparre. Hon flyttade hit efter sitt giftermål på 1880-talet och kom att bo kvar till sin död, nästan 60 år senare. När hon dog 1948 såldes Gunnebo enligt hennes önskan till Mölndals stad.

Trots förfall och förändringar har både byggnad och trädgård hela tiden fått behålla sina grundprinciper. Kommunens ambition vid övertagandet, att återskapa den yttre och inre miljön vid familjen Halls tid, var därför långt ifrån ouppnåelig och anläggningen kunde ganska snart öppnas för allmänheten. Restaureringarna och rekontruktionerna av byggnaderna och parken har pågått mer eller mindre kontinuerligt sedan dess, sedan 1995 inom projektet “Gunnebo åter till 1700-talet”.

Och Christina Hall då? Hon överlevde sin man med mer än tjugo år och flyttade efter hans död först in till Göteborg. När hennes hus där brann flyttade hon dock ut till Gunnebo igen, permanent den här gången. Hon blev kvar i femton år men 1819 lämnade hon definitivt det förfallna slottet för lägenheter i Masthugget, Majorna och vid nuvarande Drottningtorget. Hon dog 1825.

 

Literatur:

Gunnebo slott & trädgårdar. Tord Melander. Mölndals kommun 2000.

Gunnebo och 1700-talets sommarställen i Göteborgs omgivningar. Lars Sjöberg, Staffan Johansson. Prisma 2007.

 

Advertisements