“So weit kein auge reicht − Berliner Panoramafotografien aus dem Jahren 1949-1952”

Berlinische Galerie, 09.02.13

“VÅR FEMÅRSPLAN. FRED, LYCKA OCH VÄLSTÅND ÅT ALLA!” står det på plakatet. Den 17 april 1952 täckte det, med sitt utropstecken och sina bilder av stadigt leende människor, en stor del av fasaden på ett hus vid Potsdamer Platz. Nu finns plakatet, huset och platsen på ett fotografi på utställningen “So weit kein auge reicht − Berliner Panoramafotografien aus dem Jahren 1949-1952”. Det är en spännande bild på en spännande utställning för här är faktiskt allt intressant: motiven, bilderna själva och de som tittar på dem nu.

Utställningen består alltså av en serie panoramabilder från Berlin, tagna mellan 1949 och 1952. Fritz Tiedemann hade av de styrande i Östberlin fått i uppdrag att dokumentera platser av betydelse för planeringen av den nya staden, både i centrum och längre ut: gator, ödetomter, sportplatser. Brandenburger Tor och tufsigt gräs. 2006 hittade fotografen Arwed Messmer alltihop i ett arkiv och har nu satt ihop och förstorat (bilderna är mer än en meter höga och upp till 25 meter långa) tretton av de runt 1500 bevarande panoramorna. Storleken gör allt tydligt och det man ser är obehagligt förförande exotiskt: ruiner, ödetomter, förfallna hus. Eleganta men smutsiga affärsskyltar. Människor i hatt, överrock, kappa. Det är tomt och slitet men ser rent ut, i alla fall på sådana här stramt svartvita fotografier.

Bilderna är, som museet påpekar, ett möte mellan två olika fotografer och mellan två olika discipliner: de kom till som ren dokumentation, men har nu tolkats och översatts och gjorts till konst. Det är fullt av sådana möten här: den förste fotografen en tekniker, anonym ända fram till utställningen. Den andre konstnär. Den förste hade tydligt, officiellt uppdrag. Den andre hittade bilderna av en tillfällighet, på jakt efter något helt annat. Den förste tejpade ihop sina panoramor (de finns att se i glasmontrar). Den andre använde dator, mycket mer verklighetslikt men snarare mindre ärligt än mer: “en ny syntetisk verklighet” kallas det i utställningsprogrammet.

Och så mötet mellan oss och dem: de i kappa, hatt, överrock där inne i bilderna och vi som tittar på dem nu (förresten jättemånga: utställningen har förlängts och i museumsbutiken var katalogerna slut): pekar, känner igen sig, känner inte igen sig. Tänker till eller bort byggnader, bilar, människor. Jag gör det också och lyckas dåligt: är för ny i stan och över huvud taget för att känna igen särskilt mycket alls. Men jag försöker och jag funderar på varifrån de fick sina kappor och hattar och överrockar, om det gick att köpa nya då eller om de lagat dem många gånger. Och på vart allt det här här bortstädade materialet tog vägen egentligen: all betong, alla tegelstenar, allt grus som sorterades och fraktades bort och gjordes av någonstans.

På en vägg i utställningsrummet kan man läsa att det gjordes många panoramor i Tyskland efter kriget. För att dokumentera tillståndet och få någon slags överblick; för att försöka fatta vad som hänt. Det sista är antagligen omöjligt men Fritz Tiedemanns och Arwed Messmers panoramor ger en oändligt fascinerande blick in i den där andra verkligheten: den med femårsplan och ruiner.

 

 

 

Advertisements