110805_berlin_schoeneberg_044

Jag har tagit vansinnigt många foton i och på Berlin. På berlinhimlar och berlingator och berlinfasader och berlintrapphus och såna där sunkiga tuggummiautomater. Jag har dessutom pratat vansinnigt mycket om hur spännande det är med den här vilda historian, med Allt Som Hänt Här.

Men jag har bara tagit ett enda litet foto på en av de bästa påminnelserna av den historian jag vet. Ett foto, några dagar innan jag flyttade därifrån: tre Stolpersteine bakom en restaurangstol på Akazienstraße. Jag vet inte ens precis vad det står på just de här men jag vet att det står ett namn på var och en av dem. Ett namn och så datum: födelsedatum – deportationsdatum. Dödsdatum när det är känt. Det är det ofta inte. Och jag vet att det finns så många, så otroligt många. På den här gatan, på min gata, på nästan alla gator. Det var ju så många som försvann: så många vanliga människor från så många vanliga gator.

Stolpersteine betyder snubbelstenar. Men man snubblar inte på dem, de finns där bara, varje dag hela tiden. Ibland med mässingen blank och putsad, ibland så mörka att texten nästan är oläslig. Ofta tänker jag inte på dem alls och det är väl okej. Man kan inte tänka på folkmord hela tiden. Men ibland måste man. Särskilt i Berlin där det finns så mycket och där det är så mycket som fattas.

Konstnären Gunter Demnig började sätta ut mässingsbrickorna med namn på i mitten på 90-talet. Idag finns över 30000 runt om i Europa. Mer finns att läsa här. Något om kritiken mot projektet finns på wikipediasidan.

 

 

Advertisements