Archives for the month of: December, 2011

111211_beateberg_003
111211_beateberg_004
111211_beateberg_016
111211_beateberg_022
111211_beateberg_025
111211_beateberg_031
111211_beateberg_026
111211_beateberg_032_dubbel
111211_beateberg_036
111211_beateberg_037
111211_beateberg_044_dubbel
111211_beateberg_035_dubbel

EFIT. Göteborg-Falköping-Tibro-Abberud.

7: Train.

111210_1_gbg-falkoping_001_07-57

8: Train.

111210_1_gbg-falkoping_004_0852

9: Car.

111210_2_falkoping-tibro_004_09-41

10: My grandfather’s apartment.

111210_3_tibro_005_10-29

11: Kitchen.

111210_4_abberud_001_11-44

12: New wallpaper.

111210_4_abberud_006_12-43

13: Fire.

111210_4_abberud_009_13-57

14: TV.

111210_4_abberud_005_14-11

15: Walk.

111210_4_abberud_021_dubbel
111210_4_abberud_030

still 15: Coming home.

111210_4_abberud_034_15-39
111210_4_abberud_041

16: Knitting + TV.

111210_4_abberud_011_14-10

17: Kitchen.

111210_4_abberud_038_15-41

18: Knitting + TV.

111210_4_abberud_043_17-32

19: Knitting +TV.

111210_4_abberud_042_17-31

20: Food.

111210_4_abberud_049_20-10

21: Decorated orange.

111210_4_abberud_052

22. Curtain.

111210_4_abberud_051_23-39

111129_drachten-schiphol_01
111129_drachten-schiphol_05
111129_drachten-schiphol_06
111129_drachten-schiphol_13
111129_drachten-schiphol_18
111129_drachten-schiphol_10
111129_drachten-schiphol_19
111129_drachten-schiphol_23
111129_drachten-schiphol_20
111129_drachten-schiphol_26
111129_schiphol-gbg_001
111129_schiphol-gbg_005

Förmiddag, november. Tåg från Heerenveen till Schiphol. Utanför: ljusgrå himmel, smutsiga garagedörrar, rena nybyggda bostadsområden. Gröngult gräs, trädrader på olika avstånd: längs med spåret, längs med horisonten och mittemellan. Fantastiska landskapsmålningar hela tiden här för de som kan sånt: några breda penseldrag: ett par gulgröna, ett brunt, ett ljust grålila. Många tunna spretiga för träden, kyrktornen och de här bondgårdarna som bara är tak.

Rytmen av dikena vinkelrätt mot spåret: vatten – gräs – gräs- gräs – vatten – gräs – gräs – vatten – gräs.

Folk pratar med varandra här, det glömmer jag varje gång. De säger tack och ursäkta och mer: på en snabb tur genom ett varuhus i Leeuwarden hade mitt nederländska sällskap åtminstone två inte alltför korta, glada konversationer: med en man i rulltrappan och med en kvinna i kön. Själv klämde jag ur mig ungefär två ursäkta och ett tack. Men jag tycker om det och jag tycker om att de låter så glada. Jag tycker om mycket med det här landet fast jag oroar mig för de åsikter som läggs i Henk och Ingrids mun eller som Henk och Ingrid kanske faktiskt har.

Utanför fönstret igen: kor, kraftledningar, en gul sopbil. Får. Fåglar. Koloniträdgårdar. Mera får. En enorm bygghandelslada. Mörkt gråbrunt tegel överallt, i nya och gamla hus. Mullvadshögar. Jag tar kort ut genom fönstret, massa kort. Sen somnar jag med huvudet mot Gs axel.

Jag vaknar i Amersfoort av att det är tyst: tåget står stilla här en stund, motorn är avstängd och de tre personer som förutom oss ska åka vidare säger heller ingenting. Någonstans vid Zwolle började det ljusgrå spricka upp och nu skiner solen, himlen som en slarvigt utrörd tallrik fil. Fast ljusblå då, ehm. I alla fall. Step AWAY from the metaphors.

Det går dåligt för bönderna i Friesland hörde jag. Dåligt för lantbruket men bra för turismen. En artikel i Noorderbreedte (bra tidning!) klagar över för stora motorbåtar, för stora stugbyar. För mycket ordentliga cykelvägar och papperskorgar där det brukade vara bara gräs och åker. Och ställer den i såna sammanhang oundvikliga frågan hur stort man kan bygga, hur många som kan komma utan att de saker man alltid identifierat – och marknadsfört – sig med: lugn och gott och plats, RUST EN RUIMTE försvinner helt. Och jag tänker på Loos Steiermarkturister och på kulisser och på hur mycket identitet som sitter i sysselsättning och landskap och om det spelar roll vad som är äkta eller inte och om vi kanske allihop blivit Marie Antoinette i Petit Trianon. Med mindre puder då och beskedligare klädbudget. Men med samma behov av lantliv, av att komma bort, av nåt som är äkta. Men det har ju så många redan skrivit så mycket om.

Så här skrev till exempel Adolf Loos i “Wäsche” från 1898 (i min egen rätt taskiga översättning):

“Här blev han poetisk. Han mindes sin barndom, mindes de underbara söndagarna i den lilla staden i Steiermark, mindes bönderna som festklädda samlades till kyrkgång. Så praktfullt, så vackert, så pittoreskt! Så annorlunda allt har blivit! Bara de gamla håller fast vid den gamla folkdräkten, de unga apar efter stadsborna. Det vore bättre om människorna skulle vilja bära de gamla dräkterna igen: att åstadkomma det är varje kultiverad människas uppgift.

‘Så ni tycker om den gamla dräkten?’ frågade jag honom. ‘Javisst.’ ‘Och därför vill ni att det sättet att klä sig behålls i evig tid?’ ‘Det är min innerligaste önskan.’

Nu hade jag fått honom dit jag ville. ‘Inser ni inte’, sa jag, ‘att ni är en mycket egoistisk, elak liten människa. Inser ni inte att ni vill utesluta en hel klass […] från civilisationens välsignelser. Och varför? För att få ert behov av pittoresk stimulans tillfredsställt så snart ni åker ut på landet. Varför går då inte ni omkring klädd så där? Å, ni betackar er vänligen. Men ni förväntar er att andra ska spela figurer i landskap för er skull, för att inte förolämpa ert berusade konstnärsöga. […] Bönder har viktigare saker att göra än att förse sommargäster med alpdekoration.”

Hursomhelst konstaterar jag, precis som arktikelförfattaren i Noorderbreedte, att det ÄR vackert, trots allt: allt det här bruna, gröna, blågrå och den här himlen som aldrig tar slut.

Stadsvandring med Sjöfartsmuseet.

111112_gbg_003

Sjömanskyrkan (fd Sjömansgården). Wilhelm Mattson, 1954.

(Och jodå, visst sitter det ett gäng gamla gubbar och pratar innanför entrén. En äldre man läser tidningen vid ett av caféborden, ett äldre par fikar vid ett av de andra. Det mesta är äldre här. Och så fint så fint: röd galon på stolarna, ljusgrå lineoleum på golvet. Brunblanka kaffebord och brunblommiga dukar. Etsat mönster i glasdörrarna, varmgul faner överallt.)

111112_gbg_006_dubbel
111112_gbg_009_b_dubbel
111112_gbg_017_dubbel
111112_gbg_008_b_dubbel

Sjömanshemmet, Första Långgatan. RO Swensson 1942.

Väggmålning av Torsten Billman, 1944: “Till sjömännen – havets arbetare”.

111112_gbg_029_b
111112_gbg_026
111112_gbg_027_dubbel

111115_gbg_3_naturhistoriska_050
111115_gbg_3_naturhistoriska_005_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_008_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_009_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_010_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_016_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_025_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_032_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_045_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_048_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_035_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_066_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_067_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_081_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_057_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_088_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_092_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_119_b

Jag tycker allt är fantastiskt här.

Den monumentala stentrappan och montrarna i blankt mörkbrunt trä.

Sal efter sal i fil. Oändliga rader med montrar med oändliga mängder uppstoppade fåglar, preparerade insekter och fiskar i formalin.

Malmska valen, isärtagen och sorterad (skinn – skelett – organ) med ögat (“genomborrat i syfte att döda”) i en glasburk.

Den afrikanska elefanten med utspärrade öron och den sorgsna noshörningen som fick hornet stulet i somras.

Massailejonen, hane och hona. “Honan skjuten av Magnus Leijer 15.5.1910” De tre dagar gamla lejonungarna.

Björnen som rest sig på bakbenen och blottar tänderna i sin monter.

Den vilt stirrande sydamerikanska pungråttan med obestämbart antal ungar klättrande på sig.

Snöskatan från 1850, hornuggleungen från 1903.

Den underliga uppnästa fisken med stora fenor som ser så obekväm ut i sitt vertikala glasrör.

Själva presentationen (från sextiotalet?): de matta färgerna (grönt, blått, rosa, rött, beige) inne i montrarna och på alla skyltar, typsnittet, modellerna, de förklarande texterna på små pappskivor. SNÖRENA mellan skyltarna och modellerna.

Överskrifterna inne i montrarna, i präktiga versaler:   

“Man kan också betrakta snäckor bara för nöjet att se på dem.”

“Vindlingar utanför varandra. vindlingar ej tätt ihop. Mer framför än utanför varandra”

“Om vi tittar lite närmare på detaljerna”    

“Detta kan ni se nästa gång ni rensar en abborre” 

“Fossil är sällan egentliga rester av organismer. De är nästan alltid något slag av avtryck, spår eller ersättning av organismens faktiska lämningar.”       

“Några konstiga maskgrupper”

“Skyddande likhet genom kamouflerande färger och former”     

“Huvudbry angående fisk”

Och min absoluta favorit:”Flyttande fåglar attraheras under disiga, dimmiga nätter till städernas ljuskäglor och fyrarnas sken. Man hör locklätena och vid fyrarna påträffas fåglar som flugit ihjäl sig mot de bländande lanterninerna.”

Den där jättetavlan (med de där fantastiska matta färgerna och det där fantastiska typsnittet) som beskriver arternas utveckling och släktskap. En lapp bredvid upplyser om att tavlan inte är uppdaterad sedan den gjordes 1959.

Och så den här enorma fascinationen, beundran och obehaget inför allt detta maniska ordnande, kategoriserande, sorterande, presenterande.

PS 1. Hur jag än bär mig åt ser jag min egen spegelbild i monterns glas, mellan mig och det som finns där inne.

PS 2. På en upptejpad A4 upplyser museet om att förändringarbete pågår och alltså jag förstår att det behövs. Att det är hopplöst otidsenligt allt det här det här och att det behöver moderniseras och så men ta det varligt snälla museiledning och snälla experter och snälla White. Ta det för allt i världen varligt med det här samlandet och ordnandet och med den sydamerikanska pungråttan och hennes ungar.

 

Slottskogen, förmiddag, novembersol. Långa skuggor över gräsplanen. Parken är full av motionärer, pensionärer, barnvagnar och hundar i olika kombinationer. Jag har kamera i handen och podcaster  i spelaren.

Uppe hos djuren är det tomt. Barnens zoo är antagligen stängt för säsongen för inte en enda minigris eller get syns till. Men gotlandsrussen är där. De luktar gott och står väldigt stilla, deras ragg en slags gloria i motljuset.

Sol + trädstam.

111115_gbg_2_slottskogen_006

Sol + damm.

111115_gbg_2_slottskogen_008

Sol + gräsmatta.

111115_gbg_2_slottskogen_011

Sol + gärsgårdssammanfogning.

111115_gbg_2_slottskogen_045

Sol + änder I.

111115_gbg_2_slottskogen_047

Sol + änder II.

111115_gbg_2_slottskogen_048

Sol + änder III.

111115_gbg_2_slottskogen_050

Sol + asfalt.

111115_gbg_2_slottskogen_052

Sol + tallar.

111115_gbg_2_slottskogen_063

Sol + gotlandsruss.

111115_gbg_2_slottskogen_068

sol + trädgårdsmöbler.

111115_gbg_2_slottskogen_074_b

111121_forklade_jillis_1_b
111121_forklade_jillis_2_b
111121_forklade_jillis_6_b

Haga

111120_gbg_003

Konserthuset. Nils-Einar Eriksson, 1931-35.

111120_gbg_005
111120_gbg_007

Norra Guldheden. Gunnar Wejke och Kjell Ödéen, 1944-46.

111120_gbg_011
111120_gbg_017_b
111120_gbg_020_b
111120_gbg_021_b
111120_gbg_023_b
111120_gbg_025_b
111120_gbg_026_b
111120_gbg_027_b
111120_gbg_033
111120_gbg_037_b

Nordostpassagen.

111120_gbg_040