111129_drachten-schiphol_01
111129_drachten-schiphol_05
111129_drachten-schiphol_06
111129_drachten-schiphol_13
111129_drachten-schiphol_18
111129_drachten-schiphol_10
111129_drachten-schiphol_19
111129_drachten-schiphol_23
111129_drachten-schiphol_20
111129_drachten-schiphol_26
111129_schiphol-gbg_001
111129_schiphol-gbg_005

Förmiddag, november. Tåg från Heerenveen till Schiphol. Utanför: ljusgrå himmel, smutsiga garagedörrar, rena nybyggda bostadsområden. Gröngult gräs, trädrader på olika avstånd: längs med spåret, längs med horisonten och mittemellan. Fantastiska landskapsmålningar hela tiden här för de som kan sånt: några breda penseldrag: ett par gulgröna, ett brunt, ett ljust grålila. Många tunna spretiga för träden, kyrktornen och de här bondgårdarna som bara är tak.

Rytmen av dikena vinkelrätt mot spåret: vatten – gräs – gräs- gräs – vatten – gräs – gräs – vatten – gräs.

Folk pratar med varandra här, det glömmer jag varje gång. De säger tack och ursäkta och mer: på en snabb tur genom ett varuhus i Leeuwarden hade mitt nederländska sällskap åtminstone två inte alltför korta, glada konversationer: med en man i rulltrappan och med en kvinna i kön. Själv klämde jag ur mig ungefär två ursäkta och ett tack. Men jag tycker om det och jag tycker om att de låter så glada. Jag tycker om mycket med det här landet fast jag oroar mig för de åsikter som läggs i Henk och Ingrids mun eller som Henk och Ingrid kanske faktiskt har.

Utanför fönstret igen: kor, kraftledningar, en gul sopbil. Får. Fåglar. Koloniträdgårdar. Mera får. En enorm bygghandelslada. Mörkt gråbrunt tegel överallt, i nya och gamla hus. Mullvadshögar. Jag tar kort ut genom fönstret, massa kort. Sen somnar jag med huvudet mot Gs axel.

Jag vaknar i Amersfoort av att det är tyst: tåget står stilla här en stund, motorn är avstängd och de tre personer som förutom oss ska åka vidare säger heller ingenting. Någonstans vid Zwolle började det ljusgrå spricka upp och nu skiner solen, himlen som en slarvigt utrörd tallrik fil. Fast ljusblå då, ehm. I alla fall. Step AWAY from the metaphors.

Det går dåligt för bönderna i Friesland hörde jag. Dåligt för lantbruket men bra för turismen. En artikel i Noorderbreedte (bra tidning!) klagar över för stora motorbåtar, för stora stugbyar. För mycket ordentliga cykelvägar och papperskorgar där det brukade vara bara gräs och åker. Och ställer den i såna sammanhang oundvikliga frågan hur stort man kan bygga, hur många som kan komma utan att de saker man alltid identifierat – och marknadsfört – sig med: lugn och gott och plats, RUST EN RUIMTE försvinner helt. Och jag tänker på Loos Steiermarkturister och på kulisser och på hur mycket identitet som sitter i sysselsättning och landskap och om det spelar roll vad som är äkta eller inte och om vi kanske allihop blivit Marie Antoinette i Petit Trianon. Med mindre puder då och beskedligare klädbudget. Men med samma behov av lantliv, av att komma bort, av nåt som är äkta. Men det har ju så många redan skrivit så mycket om.

Så här skrev till exempel Adolf Loos i “Wäsche” från 1898 (i min egen rätt taskiga översättning):

“Här blev han poetisk. Han mindes sin barndom, mindes de underbara söndagarna i den lilla staden i Steiermark, mindes bönderna som festklädda samlades till kyrkgång. Så praktfullt, så vackert, så pittoreskt! Så annorlunda allt har blivit! Bara de gamla håller fast vid den gamla folkdräkten, de unga apar efter stadsborna. Det vore bättre om människorna skulle vilja bära de gamla dräkterna igen: att åstadkomma det är varje kultiverad människas uppgift.

‘Så ni tycker om den gamla dräkten?’ frågade jag honom. ‘Javisst.’ ‘Och därför vill ni att det sättet att klä sig behålls i evig tid?’ ‘Det är min innerligaste önskan.’

Nu hade jag fått honom dit jag ville. ‘Inser ni inte’, sa jag, ‘att ni är en mycket egoistisk, elak liten människa. Inser ni inte att ni vill utesluta en hel klass […] från civilisationens välsignelser. Och varför? För att få ert behov av pittoresk stimulans tillfredsställt så snart ni åker ut på landet. Varför går då inte ni omkring klädd så där? Å, ni betackar er vänligen. Men ni förväntar er att andra ska spela figurer i landskap för er skull, för att inte förolämpa ert berusade konstnärsöga. […] Bönder har viktigare saker att göra än att förse sommargäster med alpdekoration.”

Hursomhelst konstaterar jag, precis som arktikelförfattaren i Noorderbreedte, att det ÄR vackert, trots allt: allt det här bruna, gröna, blågrå och den här himlen som aldrig tar slut.

Advertisements