Café Briljanten i Habo serverar smörgåstårta i portionsbitar. Det borde alla caféer göra. Dessutom finns där lussekatter, landgångar och leverpastej. Och jättemycket folk.

Det är värsta sortens december: grått, kallt och blåsigt och vi ser inte mycket av Habo. Swedbank, Anderssons skor och nittiotalshus i det där förfärliga aprikosa teglet. Adventsstjärnor i alla fönster. Det är hemtamt och charmerande på det där vanliga ganska fula sättet. (Varför ser det ut så egentligen? Stadplanemänniskor upplys mig.)

Vi är på väg till Habo kyrka. Den ville tydligen Artur Hazelius köpa och ställa på Skansen och jag förstår honom: det är ett fantastiskt bygge i trä, trä och trä. Utsidan är, till och med den här jämngrå jämnblöta lördagen, lysande röd och vit och på insidan är varje kvadratcentimeter av kyrkorummet bemålad. Änglar, bilbelspråk, Jesus, moln och krusiduller. Och illusionsmåleri! Rusticering och någon slags marmor, guldramar och så hela himlen högt däruppe. Det är helt fantastiskt. Frodigt men osofistikerat, skriver Anders Åman och Marta Järnfeldt-Carlsson i sin bok Träkyrkor i Sverige (Natur och Kultur/LTs Förlag, 1999) men jag håller inte med. Frodigt oja, men jag tycker allt att det är rätt raffinerat, det här: hur kyrkorummets färgexplosion tunnas ut i gallerierna (som visserligen är delvis målade men nästan utan dekorationer) för att helt försvinna bakom altaret där allting är trärent.

111203_habo_024_dubbel
111203_habo_027_dubbel
111203_habo_111
111203_habo_074_dubbel
111203_habo_079_dubbel
111203_habo_076
111203_habo_104
111203_habo_094_dubbel
111203_habo_101
111203_habo_110_dubbel
111203_habo_122_b
111203_habo_127_dubbel

 

Advertisements