Jag kan inte säga att jag har någon direkt åsikt om vare sig Gert Wingårdh själv eller hans kontor. Jag är för mycket yngre för att vara avundsjuk och för skeptisk till spetsiga vinklar för att vara helt begeistrad. En del projekt tycker jag är jättefina, andra inte och Chalmers kårhus, den enda av kontorets byggnader jag regelbundet tillbringat tid i, tycker jag mycket om. I Arkitektur 1/2012 diskuteras – kanske lite syrligt – Wingårdhs framgång och några av kontorets senaste projekt, bla Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Jag gillar de hysteriskt förenklade fasaderna och den lika hysteriskt guldiga ytan men allra roligast är kopian av sjuttonhundratalsherrgården uppe på taket. För att det finns något lite obehagligt men charmerande lättvindigt över det (klart grabben ska ha ett museum, liksom) och för att jag är en sucker för prat om yta, autenticitet, original och kopia och sånt. Det är också där på taket som den mest direkta kopplingen till den här numrets tema, storytelling, finns.

Det är ett ord som alltid ger mig lite utslag. För att det är ett engelskt ord där jag inbillar mig att det borde gå att hitta på en bra översättning (kan vara fel) och för att det låter alldeles för mycket dramatiserad stadsvandring för min smak. Jag gillar stadsvandringar men ogillar drama utanför teatern eller filmduken. (Jag tycker också det är jobbig med cameo-roller och sådana där fejkade/halvt fiktiva biografier.) Men jag får nog backa lite. En del av det som tas upp under storytellingrubriken i det här numret (Joe Farelli i Göteborg och Restaurang Stationen i Uppsala, båda av Stylt Trampoli) gör mig visserligen mycket riktigt lite trött. Jag har inget emot att en stationsresturang spelar på gammaldags reseglamour. Tvärtom: jag tror att mycket vore bättre med mer gammaldags reseglamour. Fast är det verkligen nödvändigt med fejkade 1800-talsbrev? Saker som en kopia av en tre hundra år gammal herrgård ovanpå ett helt nytt hus tycker jag alltså däremot är toppen: det är inte helt logiskt.

Men visst är det sånt som byggnadsvårdare pratar om hela tiden? Autenticitet. Äkta material. Fusk. Vilken historia den här byggnaden/staden/parken ska berätta egentligen. Vad man redigerar bort, vad man accepterar och vad man bestämmer är fel. Vilken historia är okej att berätta? Om den timrande bonden på 1800-talet (definitivt okej), om kampen mot smuts och löss på 30-talet (kanske okej) eller villadrömmar och profilerade furuluckor på 70-talet (inte okej)?

Historia är kul för att den består av historier naturligtvis: din, min och alla andras. Och jag tror att storytelling gör mig nervös för att jag har svårt nog att hålla reda på alla historier som faktiskt redan finns. Men det är antagligen en brist mer hos mig än hos de som hittar på nya historier om 1800-talsarkitekter på resa och amerikanska restauratörer. Och jag är inte omöjlig. Ge mig en lagom stor herrgårdsvåning på ett tak mitt inne i Stockholm bara.

Advertisements