Jag var och såg “The black knight rises” på bio. Den vår jättelång men aldrig långtråkig och jag blinkade yrvaket och när vi kom ut i sensommarsolen (det var ett tag sedan, det här), lätt förvånad över att Göteborg låg kvar precis som vanligt.

Det är en äventyrsfilm såklart, full med massa underliga saker: löjliga gummidräkter med öron, fantastiska flygande maskiner, folk som kan slå ner dussintals bad guys på egen hand och springa jättefort i decimeterklackar på dåligt underlag. Bland annat. Och det är ju helt som det ska. Konsten är ju att få oss att tro på allt det där ÄNDÅ, och det gör jag här. Dessutom är det alltid snyggt, ofta väldigt roligt och nästan alltid smart.

Och så är det en sådan fascinerande blandning mellan allt det där serietidningsgrälla och betydligt gråare grejer: en bokstavligt och bildligt bruten Bruce Wayne/Batman, poliser i skrynkliga kostymer, desperata/löjliga/dumdristiga/modiga försök att försvara sig med väldigt små vapen mot väldigt stora. Sönderslagna palats, krossade fotoramar, trashankar i salarna. Rättmätig ilska över att några har så mycket medan andra har så lite. Folk som dras fram ur sina gömställen och slås ihjäl. Summariska rättegångar i ockuperade salar (först de andra, sen de egna). Folk som förgäves försöker rätta till en sönderriven kostym och förstå varför de själva nu hamnat i den där stolen. Jublande, våldsamma människomassor. Folk som ligger lågt, gömmer sig hemma och hoppas att det ska gå över. En självutnämnd ledare som håller tal på en fullsatt stadion. Misstänksamheten.

“In Europa – Reizen door de twintigste eeuw”, Geert Maks bok om Europas nittonhundratalshistoria som jag läste samtidigt är full av precis sådana historier. Utan serietidningsfiltret då, naturligtvis. I den boken har bad guysen inga absurda masker för ansiktet, de har uniform. Eller kostym. Och de har varit så många.

Europas nittonhundratal är ju ingen feelgoodhistoria och Mak tuggar sig igenom alltihop: världskrig – inbördeskrig – fascsism – kommunism – utrensningar – koncentrationsläger – järnridå. Och över alltihop en slags klibbig dimma av förhoppningar som brast, skördar som aldrig bärgades, liv som aldrig blev av. Det är sjukt deprimerande. Men det är bra.

TV-serien han gjorde med samma namn och samma tema (Den har gått ett par omgångar på SVT, då heter den “Skådeplats Europa”, tror jag – se den!)är av någon anledning lite mindre deppig. Kanske för att Geert Mak ser så snäll ut när han pratar eller för att många av platserna där allt det hemska – och för all del, en hel del fantastiska saker också – hände nuförtiden gör sig väldigt bra på bild, jag vet inte. Spännande är det i alla fall.

När han pratar om Berlin Alexanderplatz, till exempel – boken, filmen och platsen själv. Svartvita bilder från slutet på tjugotalet, bilder i färg från nästan nu. Panorering över Unter den Linden efter kriget när allt är utbränt: från Brandenburger Tor till Stadtschloss. Saker som folk sagt om mellankrigstidens Berlin: att dansa på en vulkan, att hänga i ett silkessnöre över avgrunden.

En annan gång handlade det om Hitler, München och konsten. Om Frau Ingelhofer som fick Mein Kampf i bröllopsgåva av staden. Gamla män som är unga i uniform på svartvita foton. Hugo Boss och Hitlers Haus der Kunst i München. Accepterad konst och entartete Kunst.

En mycket liten skulptör som klättrar på en enorm skulptur. Det gigantiska perspektivfönstret i Berghof. Pengar nazisterna tjänade på stulen konst. Zarah Leander som sjunger “Davon geht die Welt nicht unter” och bilder på Trümmerfrauen.

Och massa annat såklart, en massa människor, en massa historier. Ofta helt otroliga, alltid sanna. Man aldrig någon Batman som fixar till det.

Advertisements