0607_italien_1_bearb
0607_italien_2_bearb

Jag ville åka till Italien för att jag hade läst så mycket om renässansen; sett så många bilder på kyrkor och palats och för att jag nu ville se allt det där på riktigt. Bilderna, ofta svartvita, hade jag sett i böcker, ofta i linneband, där en professor, ofta engelsk, vänligt förklarat för mig att Brunelleschi gjorde den här pilastern så och Michelangelo gjorde den där pilastern si. Och att det betyder någonting att deras pilastrar ser olika ut. Jag gillar sådana böcker: såna där någon talar om för mig hur fantastiska saker de gjorde, Brunelleschi och Michelangelo och de andra och, kanske framför allt, hur nytt det var. Hur mycket det verkar ha handlat om att leta efter något annat än det som låg för handen. För det var uppenbarligen väldigt mycket som var väldigt nytt där i Italien, då på tretton-, fjorton- och femtonhundratalen. Undersökandet, systematiserandet, reglerna. Sånt. Det verkar förfärligt spännande alltihop, särskilt när de där reglerna en bit in på 1500-talet börjar tänjas ut: när pedimenten bryts och tränger ända ut i kanterna. Det ville jag se.

0607_italien_5_bearb
0607_italien_14_bearb
0607_italien_9_bearb
0607_italien_10_bearb

Så jag åkte till Italien, i juli, i en och en halv vecka. Det var mycket varmt och jag gick där och svettades och försökte vara en duktig arkitekturstudent. Man ska ju det. Så jag tittade, ritade, fotograferade. Kyrkor, palats, pelare och valv. Allt hade jag sett förut, i de där böckerna där det står så mycket om och det finns så många bilder på så många kyrkor, palats och målningar och jag ville ju se allt.

0607_italien_11_bearb
0607_italien_3_bearb
0607_italien_16_bearb

Det går inte såklart. Inte på fem dagar i Florens, tre i Mantova och en i Milano. Men jag såg mycket. I Florens var fasaden till Santa Maria Novella inslagen i plast men Masaccios fresk Treenigheten från slutet av 1420-talet fanns på väggen inne i kyrkan precis som den skulle och gjorde faktiskt gränsen mellan byggnadens tre dimensioner och sina egna två lika otydlig som jag hade blivit lovad i böckerna. Masaccio var i den här målningen en av de första att fullt ut använda de perspektivläror som var nya då och i Treenigheten placerade han Gud, Jesus, Maria och aposteln Johannes stadigt i ett målat rum som fortsätter kyrkans verkliga. Det här måste väl varit ganska fantastiskt när det var nytt. Det är i alla fall ganska fantastiskt nu.

0607_italien_20_bearb

Katedralen var också som den skulle: mönster utanpå, ryttarstatyer målade på väggarna inuti. Brunelleschis pelare var spinkiga och regelbundna i Santa Croce och Hittebarnshuset och hans sakristia i San Lorenzo och Pazzikapell i Santa Croce var tunga och stränga och lugnande. I kyrkorna leddes ljuset in genom mittskepp, sidoskepp och kapell och när jag stod i en av dem (San Lorenzo, den gången), vid en slät rund pelare och grinigt funderade på om jag inte borde Uppleva nånting nu, -Arkitektur, eller så -och tittade snett framåt genom lager av pelare och bågar och in i kapellen vid sidan av altaret var det plötsligt ganska makalöst alltihop.

0607_italien_24_bearb
0607_italien_29_bearb
0607_italien_27_bearb

I Mantova var det ännu varmare. Där fanns en ljuvlig liten innergård och ett trapphus i dammig skugga, en vallgrav där ett slott speglade sig på natten när det var varmt fast mörkt och kyrkor av Alberti. Sant’ Andrea en av dem och den var fantastisk. Kanske var det värmen och tröttheten men å det var fint: att takkassetterna i kapellen var tredimensionella men de i mittskeppet illusionsmålade och så ljuset in i alltihop. Så fanns Palazzo del Tè.

0607_italien_22_bearb

Palazzo del Tè ritades som ett lustslott för hertigen av Mantova av Giulio Romano på 1520-30-talen och tillhör alltså bestämt en annan tid än Masaccios regelbundna illusionism eller Brunelleschis disciplinerade kapell och klostergårdar. I det här palatset verkar ingenting hänga riktigt samman, ingenting passa helt ihop, allt vara lite för stort och lite för mycket. Illusionsmåleriet (det finns här också, i hela rum) är också långt från Masaccios balanserade kapell: här står hästar på dörrkarmarna och krossas jättar under nedrasande stenblock. Men viljan att öppna mot något annat verkar finnas där lika mycket som hos Masaccio. Faktiskt verkar det vara det så.

Så saker var som de skulle. Palatsen var stora, kyrkorna ännu större och gatorna i Florens var smala och blanka i solen.

0607_italien_31_bearb
0607_italien_32_bearb

Med tack till Ernst Hawermans stipendiefond.
Anna-Kajsa Gustafsson
Oslo, februari 2007.

Advertisements