Archives for the month of: January, 2014

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

Advertisements

Nytt år, nya föresatser. Löften ger jag inga och det där med mål har aldrig varit min grej – har fortfarande inte lyckats klura ut om jag är för lite upptagen av dem eller alldeles för mycket – men drömmar har jag ju, mer eller mindre realistiska. En av dem (besvärande nog eventuellt den största, förutom evig lycka och glada barn) är att vara med i In Our Time på BBC radio 4. Jag älskar In Our Time nämligen. Det är ett enkelt upplägg: ett ämne, en påläst programledare och ett par experter: historiker, astronomer, matematiker eller så. Och det är alltid helt fantastiskt. Se bara den här listan över de senaste programmen: The Medici – Complexity – Pliny the Younger – Hindu Ideas of Creation – The Microscope. Och så håller det på. Jag har ofta ingen aning om vad de pratar om och skulle inte kunna redogöra för komplexitetsteori eller hinduiska skapelseberättelser om mitt liv hängde på det men ändå! Underbart.

Länk här.

Image

I Arkitektur 5/2013 intervjuar Julia Svensson urbanforskaren Sharon Zukin. De pratar om gentrifiering och om hur små lokala affärer ersätts av blanka kedjor, hur spretigt och grällt ersätts av genomdesignat och slickt. Och om att det är synd.

Zukin pratar om autenticitet. Det är alltid kul och det finns ju en hel del att säga om kopparrör och avskavda lampor. Och det är klart att det kan vara ett problem: det likriktade och multinationella lämnar liten plats åt individualitet för vare sig plats eller människor. Men det går ju bra för de där kedjorna, köpcentrumen och stormarknaderna. Det är ju folk där.

Mina uppväxtmiljöer, till största delen i små samhällen och på landet, är fulla av tomma affärslokaler, förhängda skyltfönster och igensatta dörrar. Där är det inte särskilt mycket folk alls och där handlar det mindre om autenticitet än om att det ska vara något över huvud taget. När min mamma växte upp på landet fanns närmaste mataffärer (två stycken) ett par kilometer hemifrån. Nu är det två mil. Och nordöstra Skaraborg är fullt av affärer dit min pappa levererade varor i början på sjuttiotalet. Det är aldrig affär där nu.

Och jag tycker det är trist med 7eleven och H&M överallt, med tomma skyltfönster mitt inne i stan, tomma lokaler i bostadsområden, döende grannskapstorg. Jag blir ledsen när små affärer som funnits länge måste lägga ner och hoppas att vår lokala mataffär går runt trots att de flesta, i likhet med mig, antagligen mest köper mjölk och chips där. Jag tycker det är otroligt sorgligt när Wentzels modebutik läggs ner för att ersättas av en Dressmann. Eller, vilket är fallet på de flesta ställen jag känner till, för att ersättas av ingenting. I bästa fall en loppis.

Grejen är bara att jag gillar kedjorna. Jag gillar gallerior och jag gillar stormarknader: Ikea, Coop, Bauhaus, alltihop. Gillar den hopplösa lysrörsbelysningen, anoymiteten, att det ser likadant ut överallt. Gillar att dricka kaffe på ett sånt där ocharmigt fik vid entrén och att gå i långa gångar mellan höga hyllor. Och det verkar ju som om fler håller med för lika målmedvetet som kommuner runt om i landet flyttar handeln ut från centrum – samtidigt som man lätt förvånat konstaterar att det inte händer så mycket i stadskärnorna längre – lika många verkar vi vara som kastar sorgsna blickar på ett tomt skyltfönster på väg mot Bauhaus.

Det stör mig, hos mig själv och hos andra. Och det är bara ett exempel på något jag – när jag är på mitt grinigaste humör i alla fall – ser hela tiden: att vi har någon slags överenskommelse om att det var bättre förr samtidigt som vi gör precis tvärtom. Vi saknar de trivsamma små affärerna – vi handlar allt på Maxi och Ikea. Vi är rädda för vad som händer när viktiga samhällsfunktioner privatiseras och klyftorna växer (och jo det är en politisk åsikt naturligtvis men det verkar finnas en hel del högerväljare som håller med [http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2179603-majoritet-mot-valfardsvinster]) – vi fortsätter privatisera, fortsätter sänka skatterna för de som har mest. Och det där hårdnande samhällsklimatet det tjatas så mycket om är inget naturfenomen. Det är vi.

Så: mindre sentimentalitet tack. Och mindre uppgivenhet. Det finns komplicerade ekonomiska och politiska samband vi (som person, kommun eller land) inte kan göra mycket åt. Det fattar jag ju. Och jag fattar att alltför många av olika anledningar inte har möjlighet att välja. Men vi är väldigt många som faktiskt kan det och någonstans måste man väl ändå bestämma sig? Vill jag ha ett jämlikt samhälle får jag vara beredd att dela med mig. Vill jag ha kvar de små butikerna i stan, då får jag – tada! – handla i de små butikerna i stan.

Och väljer jag att handla mina möbler på Ikea och köpa mitt kaffe på 7eleven – för att det är billigare, mer praktiskt, roligare – då får jag sluta sörja de förhängda skyltfönstren på vägen dit.

Image

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

New skills, speed architecture, ditches, bridges, Groningen, patatje oorlog met uitjes.
Image

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage