Archives for posts with tag: berlin

110725_berlin_schoeneberg_061
110725_berlin_schoeneberg_060
110725_berlin_schoeneberg_062
110728_berlin_schoenberg_005
110807_berlin_schoeneberg_004
110807_berlin_schoeneberg_007
110808_berlin_schoeneberg_018
110808_berlin_schoeneberg_023
110805_berlin_schoeneberg_027
110807_berlin_schoeneberg_006
110807_berlin_schoeneberg_008
110808_berlin_schoeneberg_065

Advertisements

110728_berlin_schoeneberg_002
110728_berlin_schoeneberg_015_pano
110728_berlin_schoeneberg_026_pano
110725_berlin_schoeneberg_008
110725_berlin_schoeneberg_009
110725_berlin_schoeneberg_006
110728_berlin_schoeneberg_017
110725_berlin_schoeneberg_010
110728_berlin_schoeneberg_001
110728_berlin_schoeneberg_008
110727_berlin_schoenberg_001
110728_berlin_schoeneberg_020_pano
110726_berlin_schoeneberg_003
110725_berlin_schoeneberg_055_pano
110725_berlin_schoeneberg_053_pano
110725_berlin_schoeneberg_058

110728_berlin_schoeneberg_011_pano
110728_berlin_schoeneberg_031
110728_berlin_schoeneberg_014
110728_berlin_schoeneberg_056
110728_berlin_schoeneberg_035
110728_berlin_schoeneberg_039
110728_berlin_schoenberg_010
110728_berlin_schoenberg_009
110728_berlin_schoeneberg_042
110728_berlin_schoeneberg_051
110728_berlin_schoeneberg_048
110728_berlin_schoeneberg_053
110728_berlin_schoeneberg_050
110728_berlin_schoeneberg_052
110808_berlin_schoeneberg_057
110808_berlin_schoeneberg_059
110805_berlin_schoeneberg_016

110725_berlin_schoeneberg_027_b
110725_berlin_schoeneberg_028_b
110725_berlin_schoeneberg_030_b
110725_berlin_schoeneberg_034_b
110725_berlin_schoeneberg_038_b
110725_berlin_schoeneberg_043_b
110725_berlin_schoeneberg_044_b
110725_berlin_schoeneberg_047_b
110725_berlin_schoeneberg_048_b
110725_berlin_schoeneberg_050
110807_berlin_schoeneberg_015
110807_berlin_schoeneberg_065
110805_berlin_schoeneberg_032
110805_berlin_schoeneberg_033
110807_berlin_schoeneberg_026
110807_berlin_schoeneberg_019
110807_berlin_schoeneberg_064
110804_berlin_004

110805_berlin_schoeneberg_044

Jag har tagit vansinnigt många foton i och på Berlin. På berlinhimlar och berlingator och berlinfasader och berlintrapphus och såna där sunkiga tuggummiautomater. Jag har dessutom pratat vansinnigt mycket om hur spännande det är med den här vilda historian, med Allt Som Hänt Här.

Men jag har bara tagit ett enda litet foto på en av de bästa påminnelserna av den historian jag vet. Ett foto, några dagar innan jag flyttade därifrån: tre Stolpersteine bakom en restaurangstol på Akazienstraße. Jag vet inte ens precis vad det står på just de här men jag vet att det står ett namn på var och en av dem. Ett namn och så datum: födelsedatum – deportationsdatum. Dödsdatum när det är känt. Det är det ofta inte. Och jag vet att det finns så många, så otroligt många. På den här gatan, på min gata, på nästan alla gator. Det var ju så många som försvann: så många vanliga människor från så många vanliga gator.

Stolpersteine betyder snubbelstenar. Men man snubblar inte på dem, de finns där bara, varje dag hela tiden. Ibland med mässingen blank och putsad, ibland så mörka att texten nästan är oläslig. Ofta tänker jag inte på dem alls och det är väl okej. Man kan inte tänka på folkmord hela tiden. Men ibland måste man. Särskilt i Berlin där det finns så mycket och där det är så mycket som fattas.

Konstnären Gunter Demnig började sätta ut mässingsbrickorna med namn på i mitten på 90-talet. Idag finns över 30000 runt om i Europa. Mer finns att läsa här. Något om kritiken mot projektet finns på wikipediasidan.

 

 

11.08.08. Flytt

Packat – städat – lämnat in nycklarna. Alla våra saker på väg till Göteborg. Sista gången i lägenheten, på gården, på Gotenstraße. Sista glassen på Eisfee och herregud sentimentala jävlar som jag ska inte hålla på och flytta på det här viset. Inte när man fäster sig så vansinnigt vid städer, gator, hus. Det blir så ledsamt när man åker därifrån då. Alldeles oavsett vart man är på väg.

Planet gjorde en hundraåttiograderssväng åt höger, tillbaka österut, innan det rätade upp sig igen och jag sitter på rätt sida för att se Berlin bli miljoner ljuspunkter: gula-vita-blå. Punkter jag tack vare den där svängen alltså kunde titta ner på mycket längre än vad som var riktigt nyttigt för mig och jag skulle kunna bryta ut i såna poetiska excesser här så ni anar inte (ljuspunkterna! som blir mindre och mindre! staden, smutsiga fantastiska röriga staden! som blir nåt slags abstrakt mönster! som nåt en gud – eller en stadsplanerare – skulle kunna klottra när han sitter i telefon! staden som breder ut sig, visar upp sig – miljoner paletter i strålkastarljus! – innan hon försvinner bakom ridån/under molnen!) men det ska jag nog låta bli, till allas vår fördel.

Nu: rakt norrut.

11.07.04 Gotenstraße

Det har varit dåligt väder några dagar nu. Jämngrå himmel och ideliga regnskurar och tack gode gud för det för jag pallar inte mer gloriös berlinsommar nu, inga mer genomskinliga kvällshimlar, inga mer skuggiga trädkantade gator, inga fler improviserade trottoarserveringar jag i alla fall snart ska lämna. För nåt annat lika bra naturligtvis: för svensk sommar och för Göteborg, för människor jag saknar, för massa saker som är bra och rätt just nu och allt. Och man kunde ju tro att det skulle stilla separationsnojorna men det gör det alltså inte. Inte ett jävla dugg. Berlinsentimentaliteten galopperar vilt (å den här lägenheten! å de här gatorna! å den här tunnelbanan, de här trappuppgångarna å den här vadsomhelst – inklusive allt jag någonsin stört mig på och svurit över men som nu plötsligt är BARA FINT) och jag hänger på så gott jag kan och försöker hålla mig balanserad och mogen och stabil. Det går alltså sådär. Jag skriver listor och sorterar och kedjeläser Maria Lang och flippar lite ibland, över jobb (som inte finns), över lägenhet (som inte heller finns) och över Berlin (som finns i allra högsta grad men som Jag Inte Gjort Tillräckligt Av de här åren).

Just nu sorterar jag. Foton, berlinfoton. Det är osäkert om det hjälper mer än det stjälper men med är i alla fall sortering och sortering är bra.

 

 

 

“So weit kein auge reicht − Berliner Panoramafotografien aus dem Jahren 1949-1952”

Berlinische Galerie, 09.02.13

“VÅR FEMÅRSPLAN. FRED, LYCKA OCH VÄLSTÅND ÅT ALLA!” står det på plakatet. Den 17 april 1952 täckte det, med sitt utropstecken och sina bilder av stadigt leende människor, en stor del av fasaden på ett hus vid Potsdamer Platz. Nu finns plakatet, huset och platsen på ett fotografi på utställningen “So weit kein auge reicht − Berliner Panoramafotografien aus dem Jahren 1949-1952”. Det är en spännande bild på en spännande utställning för här är faktiskt allt intressant: motiven, bilderna själva och de som tittar på dem nu.

Utställningen består alltså av en serie panoramabilder från Berlin, tagna mellan 1949 och 1952. Fritz Tiedemann hade av de styrande i Östberlin fått i uppdrag att dokumentera platser av betydelse för planeringen av den nya staden, både i centrum och längre ut: gator, ödetomter, sportplatser. Brandenburger Tor och tufsigt gräs. 2006 hittade fotografen Arwed Messmer alltihop i ett arkiv och har nu satt ihop och förstorat (bilderna är mer än en meter höga och upp till 25 meter långa) tretton av de runt 1500 bevarande panoramorna. Storleken gör allt tydligt och det man ser är obehagligt förförande exotiskt: ruiner, ödetomter, förfallna hus. Eleganta men smutsiga affärsskyltar. Människor i hatt, överrock, kappa. Det är tomt och slitet men ser rent ut, i alla fall på sådana här stramt svartvita fotografier.

Bilderna är, som museet påpekar, ett möte mellan två olika fotografer och mellan två olika discipliner: de kom till som ren dokumentation, men har nu tolkats och översatts och gjorts till konst. Det är fullt av sådana möten här: den förste fotografen en tekniker, anonym ända fram till utställningen. Den andre konstnär. Den förste hade tydligt, officiellt uppdrag. Den andre hittade bilderna av en tillfällighet, på jakt efter något helt annat. Den förste tejpade ihop sina panoramor (de finns att se i glasmontrar). Den andre använde dator, mycket mer verklighetslikt men snarare mindre ärligt än mer: “en ny syntetisk verklighet” kallas det i utställningsprogrammet.

Och så mötet mellan oss och dem: de i kappa, hatt, överrock där inne i bilderna och vi som tittar på dem nu (förresten jättemånga: utställningen har förlängts och i museumsbutiken var katalogerna slut): pekar, känner igen sig, känner inte igen sig. Tänker till eller bort byggnader, bilar, människor. Jag gör det också och lyckas dåligt: är för ny i stan och över huvud taget för att känna igen särskilt mycket alls. Men jag försöker och jag funderar på varifrån de fick sina kappor och hattar och överrockar, om det gick att köpa nya då eller om de lagat dem många gånger. Och på vart allt det här här bortstädade materialet tog vägen egentligen: all betong, alla tegelstenar, allt grus som sorterades och fraktades bort och gjordes av någonstans.

På en vägg i utställningsrummet kan man läsa att det gjordes många panoramor i Tyskland efter kriget. För att dokumentera tillståndet och få någon slags överblick; för att försöka fatta vad som hänt. Det sista är antagligen omöjligt men Fritz Tiedemanns och Arwed Messmers panoramor ger en oändligt fascinerande blick in i den där andra verkligheten: den med femårsplan och ruiner.

 

 

 

110805_berlin_schoeneberg_022
110805_berlin_schoeneberg_021
110808_berlin_schoeneberg_003
110807_berlin_schoeneberg_003
110808_berlin_schoeneberg_008
110808_berlin_schoeneberg_015
110808_berlin_schoeneberg_073
110808_berlin_schoeneberg_039
110808_berlin_schoeneberg_045
110808_berlin_schoeneberg_033
110808_berlin_002
110808_berlin_tegel_002
110808_berlin_tegel_004
110809_moelndal_017
110809_moelndal_019

Gotenstrasse, Leuthener Strasse

110726_berlin_schoeneberg_001
110807_berlin_schoeneberg_060
110806_berlin_schoeneberg_001
110725_berlin_schoeneberg_016
110802_berlin_schoeneberg_038