Archives for posts with tag: books

Dorothy Sayers i “Alla slags brott”:

Det har också förekommit en del kvinnliga detektiver, men på det hela taget har dessa varit mindre lyckosamma. För att leva upp till sitt köns rykte tvingas de vara så enerverande intuitiva, att de fullständigt förtar den logiska behållning som man vill att en deckare ska skänka. Eller också är de ivriga och modiga, och envisas med att försätta sig i livsfara och vara i vägen för de män som håller på med fallet. Därtill har de alldeles för många giftasplaner, vilket inte är ägnat att förvåna eftersom de alla är unga och vackra. Det är svårt att säga vad det kommer sig att dessa små charmerande varelser är mogna att ta itu med komplicerade problem vid en ålder av sisådär tjugoett år, medan de manliga detektiverna i allmänhet vackert får vänta till trettio- eller fyrtioårsåldern innan de kan etablera sig som experter. Var fick flickorna sin kunskap om världen ifrån? Det kan inte vara personlig erfarenhet, ty de är alltid rena och oskyldiga som nyfallen snö. Antagligen är det intuition alltihop.

080909_potsdam_003

Jag tänkte ju att det här skulle bli en slags katalog över saker jag gillar. Dit hör alltså till exempel gamla hus och stickning och Berlin. Och gammaldags deckare. Inte nödvändigtvis gamla men gammaldags: såna med tjusiga miljöer och en klart avgränsad grupp tjusiga människor med komplicerade förhållanden till varandra. Gärna en herrgård eller så. Småstadsskvaller och en überintelligent detektiv. Planritning och personförteckning i början så man vet var man är och vad man har att göra med. Och – viktigast av allt – noll, absolut noll samhällsanknytning. Vill jag ha det otäckt läser jag tidningen.

Vill jag ha det bra läser jag Maria Lang. Det gör nog inte Göran Hägg för så här skriver han om Lang i sin svenska literaturhistoria (Wahlström och Widstrand 1996, s. 604-605): “Miljön består av ett fåtal färglösa kulisser. Personerna saknar egenskaper utom ett par enkla klichéer var. […] Dialogen är onaturlig men ‘bildad’ – personerna svänger sig med diktcitat ur gymnasiets litteraturkurs. Intrigerna hänger ofta dåligt ihop. Ändå blev Maria Lang en av våra mest sålda författare genom tiderna. [Hennes] framgång hos publiken är det enda verkligt intressanta gåta hon lyckats åstadkomma. ‘Dålig’ litteratur har ofta stor framgång, men sällan om den är dålig i betydelsen amatörmässigt gjord.”

Nackdelen med att inte vara litteraturvetare är att man inte kan argumentera emot sånt. Fördelen är att man inte behöver göra det. Man kan, om man vill, lugnt luta sig tillbaka och följa med in i de där eleganta sjuttiotalssalongerna med brun heltäckningsmatta och djupgrön sammet, till operascenerna, till villor i Skoga och sportstugor i Bergslagen och Puck och Einar Bures alltid orimligt laddade universitets- och gymnasiebibliotek. Och det vill man ju. I alla fall jag vill det, så ofta jag hinner glömma bort i alla fall det mesta av handlingen. Det går i ärlighetens namn oftast rätt fort: det är ingen livs- eller världsförändrande litteratur det här och i sak har litteraturvetaren förstås rätt. Men om det nu är kulisser är det helt oemotståndliga kulisser: småstadsgator och villor och strandpromenader och eleganta restauranger och stora våningar och nästan lika stora mercedesar och långa stiliga män. Vad mer kan en flicka önska sig?

 

Maria Lang (1914-91) hette egentligen Dagmar Lange och var lärare och studierektor vid Nya elementarskolan för flickor i Stockholm. Hon var en de ursprungliga ledamöterna i Svenska deckarakademien och publicerade efter debuten Mördaren ljuger inte ensam från 1949 stadigt en bok om året fram till 1990.

 

Helena Dahlgren skriver om sitt förhållande till Maria Lang här och här.

Charles Holland skriver om planritningar i deckare och ritningar i allmänhet här.

 

Nästa avsnitt: hur jag slutade tycka monokel var löjligt och blev förälskad i Lord Peter Wimsey.