Archives for posts with tag: london

ImageImageImageImageImageImageImageImage

Advertisements

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

Gatwick Express till Victoria. Lysrör i vagnen, fönster/vita rutor och gatlyktor/gula punkter utanför. Perronger, snöfläckar. Fotbollsträning i strålkastare innanför stängsel. Det ska väl börja bli London snart antar jag. På Gatwick satt anslag som talade om att de höll på att renovera. Det syntes inte särkilt mycket men behövs.

Större perronger, mer belysning, mer folk. Clapham junction. Jag kan inget om London och har ingen aning om var vi är men husen blir högre i alla fall: högre, fler och tätare. Den där elstationen med dubbeltornen och Themsen känner jag igen i alla fall.

Vi bor i ett av hundra likadana hotell i hundra likadana hus. Tillbakadragna från gatan, vita verandor, tegel, tre våningar och en sån där källarvåning en trappa ner. På gatorna i närheten många såna där affärer med lysrörsbelysning som säljer resväskor och glittriga saker i plast och aldrig verkar stänga.

Vi promenerar genom Hyde/Kensington park i vintersolen, förbi änder och stavgångare och en hund som kommit bort men kom till rätta igen, till Prince Albert Monument. Och å Victoria, jag förstår att du älskade den mannen men var det här verkligen nödvändigt? Så mycket? Av allt? På en gång? Men han glänser fint i solen, det gör han. Med världsdelarna för sina fötter som sig bör.

Mer Victoria och Albert: museet nu. Så otroligt mycket grejer och så otroligt mycket folk som tittar på dem. Det är jättebra och det här med museer och utställningar alltså: altartavlor utan altare, fönsteromfattningar utan vägg, trappstegsfronter utan trappsteg, dörrportaler fritt stående i rummet monterade på järnställningar. Gravstenar utan gravar. Allt monterat på krämvita väggar och kantiga, blanka krämvita socklar. Trappor som inte går någonstans, fasader utan hus bakom. Det här samlandet och väljandet och lösryckandet och sammanställandet igen är oändligt fascinerande.

Nästa dag, annat museum. Tate modern och den byggnaden är ju fantastisk. Tittar på: ventilrör av Charlotte Posenenska, minimalistiska fotografier från 70-talets Bay area av Lewis Baltz, Marisa Merz stickade grejer i nylon och paraffin och Mark Rothkos jättestora målningar. Bland annat. Rothkomålningarna är ett beställningsarbete läser jag på en skylt, för Four Seasons restaurang på Seagram building i New York. Där hamnade de aldrig, passade väl inte in. På en annan skylt refererar Rothko själv till Bibliotheca Laurenziana: “Michelangelo achieved the kind of feeling I’m after – he makes the viewers feel that they are trapped in a room where all the doors and windows are bricked up, so that all they can do is butt their heads forever against the wall.” Kanske inte precis känslan stiliga restauranger är ute efter. Men jag känner mig inte instängd. Och jag gillar båda Michelangelo och Rothko.

Och jag gillar London. Hotellrummet är litet och har fönster ut mot något som väl närmast är ett ljusschakt men på tv och radio är det BBC och på BBC 4 säger någon – och sådant här låter helt enkelt bättre med lite släpig brittisk accent – apropå att politiker nuförtiden vill låta som Obama när de håller tal “there is no end to the ways in which you are different to Barack Obama.” Jag äter pommes frites varje dag och suckar förnöjt över avgaser och trafikbrus. Vi går en hel massa, i sol och blåst längs Themsen och duggregn i Notting Hill.