111115_gbg_3_naturhistoriska_050
111115_gbg_3_naturhistoriska_005_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_008_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_009_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_010_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_016_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_025_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_032_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_045_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_048_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_035_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_066_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_067_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_081_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_057_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_088_b_dubbel
111115_gbg_3_naturhistoriska_092_b
111115_gbg_3_naturhistoriska_119_b

Jag tycker allt är fantastiskt här.

Den monumentala stentrappan och montrarna i blankt mörkbrunt trä.

Sal efter sal i fil. Oändliga rader med montrar med oändliga mängder uppstoppade fåglar, preparerade insekter och fiskar i formalin.

Malmska valen, isärtagen och sorterad (skinn – skelett – organ) med ögat (“genomborrat i syfte att döda”) i en glasburk.

Den afrikanska elefanten med utspärrade öron och den sorgsna noshörningen som fick hornet stulet i somras.

Massailejonen, hane och hona. “Honan skjuten av Magnus Leijer 15.5.1910” De tre dagar gamla lejonungarna.

Björnen som rest sig på bakbenen och blottar tänderna i sin monter.

Den vilt stirrande sydamerikanska pungråttan med obestämbart antal ungar klättrande på sig.

Snöskatan från 1850, hornuggleungen från 1903.

Den underliga uppnästa fisken med stora fenor som ser så obekväm ut i sitt vertikala glasrör.

Själva presentationen (från sextiotalet?): de matta färgerna (grönt, blått, rosa, rött, beige) inne i montrarna och på alla skyltar, typsnittet, modellerna, de förklarande texterna på små pappskivor. SNÖRENA mellan skyltarna och modellerna.

Överskrifterna inne i montrarna, i präktiga versaler:   

“Man kan också betrakta snäckor bara för nöjet att se på dem.”

“Vindlingar utanför varandra. vindlingar ej tätt ihop. Mer framför än utanför varandra”

“Om vi tittar lite närmare på detaljerna”    

“Detta kan ni se nästa gång ni rensar en abborre” 

“Fossil är sällan egentliga rester av organismer. De är nästan alltid något slag av avtryck, spår eller ersättning av organismens faktiska lämningar.”       

“Några konstiga maskgrupper”

“Skyddande likhet genom kamouflerande färger och former”     

“Huvudbry angående fisk”

Och min absoluta favorit:”Flyttande fåglar attraheras under disiga, dimmiga nätter till städernas ljuskäglor och fyrarnas sken. Man hör locklätena och vid fyrarna påträffas fåglar som flugit ihjäl sig mot de bländande lanterninerna.”

Den där jättetavlan (med de där fantastiska matta färgerna och det där fantastiska typsnittet) som beskriver arternas utveckling och släktskap. En lapp bredvid upplyser om att tavlan inte är uppdaterad sedan den gjordes 1959.

Och så den här enorma fascinationen, beundran och obehaget inför allt detta maniska ordnande, kategoriserande, sorterande, presenterande.

PS 1. Hur jag än bär mig åt ser jag min egen spegelbild i monterns glas, mellan mig och det som finns där inne.

PS 2. På en upptejpad A4 upplyser museet om att förändringarbete pågår och alltså jag förstår att det behövs. Att det är hopplöst otidsenligt allt det här det här och att det behöver moderniseras och så men ta det varligt snälla museiledning och snälla experter och snälla White. Ta det för allt i världen varligt med det här samlandet och ordnandet och med den sydamerikanska pungråttan och hennes ungar.