Archives for posts with tag: text

Jag har slarvat med mitt arkitekturtextintag så nu försöker jag läsa ikapp, i arkivet på uncube magazine till exempel. Där finns bland en massa annat bra en intervju med fotografen Ingrid von Kruse (i nummer 9, Constructing Images). Hon har “spent her life photographing the intellectual and political elites of Europe” och i boken Eminent Architects har hon fotograferat 32 kändisarkitekter. Det är säkert en intressant bok: eleganta porträtt (svartvita), lagom oläsliga handskrivna citat (svartvita) av de porträtterade. Intervjun är i alla fall väldigt rolig. För att von Kruse är 75 år: den som finge bli 75 med lust och ork och möjlighet att sätta igång sådana projekt! (Eller 35, för den delen.) För hennes svar på hur hon valde vilka som skulle vara med: “I’m not at all at home in the architectural scene. So I thought I should choose the Pritzker Prize winners – that’s manageable. And then there were other well-known architects, like David Chipperfield, Mario Botta, and Santiago Calatrava.” Och – framför allt – för att om man någonsin behöver ta ner en arkitekt på jorden är det henne man ska vända sig till. Hör bara: “Architects are not philosophers; they are doers. They have ideas in their head that they turn into reality using modern technologies. And what I find particularly enthralling is that the result is sometimes very questionable.” “The architects were then able to view my website to get an impression of my work, and to see everyone who I’ve already photographed. Viewed in the broader context, the architects are surely not at the topmost level of people I’ve used as subjects. Maybe that’s why they all agreed.” “But architects really think they’re the busiest people in the world. I can’t vouch for that. Because when I think of great politicians, for instance – they are faced with entirely different challenges, also with a different responsibility. It really is a peculiar image that the architects have of themselves.”

Och till sist svaret på frågan om hon efter att ha träffat alla de här arkitekturpersonligheterna har kunnat upptäcka några gemensamma drag: “Maybe their fashion. All of them wore modern watches, most of which are also visible in the photos. Many love wearing a black sweater.”

Ridå.

Nytt år, nya föresatser. Löften ger jag inga och det där med mål har aldrig varit min grej – har fortfarande inte lyckats klura ut om jag är för lite upptagen av dem eller alldeles för mycket – men drömmar har jag ju, mer eller mindre realistiska. En av dem (besvärande nog eventuellt den största, förutom evig lycka och glada barn) är att vara med i In Our Time på BBC radio 4. Jag älskar In Our Time nämligen. Det är ett enkelt upplägg: ett ämne, en påläst programledare och ett par experter: historiker, astronomer, matematiker eller så. Och det är alltid helt fantastiskt. Se bara den här listan över de senaste programmen: The Medici – Complexity – Pliny the Younger – Hindu Ideas of Creation – The Microscope. Och så håller det på. Jag har ofta ingen aning om vad de pratar om och skulle inte kunna redogöra för komplexitetsteori eller hinduiska skapelseberättelser om mitt liv hängde på det men ändå! Underbart.

Länk här.

Image

I Arkitektur 5/2013 intervjuar Julia Svensson urbanforskaren Sharon Zukin. De pratar om gentrifiering och om hur små lokala affärer ersätts av blanka kedjor, hur spretigt och grällt ersätts av genomdesignat och slickt. Och om att det är synd.

Zukin pratar om autenticitet. Det är alltid kul och det finns ju en hel del att säga om kopparrör och avskavda lampor. Och det är klart att det kan vara ett problem: det likriktade och multinationella lämnar liten plats åt individualitet för vare sig plats eller människor. Men det går ju bra för de där kedjorna, köpcentrumen och stormarknaderna. Det är ju folk där.

Mina uppväxtmiljöer, till största delen i små samhällen och på landet, är fulla av tomma affärslokaler, förhängda skyltfönster och igensatta dörrar. Där är det inte särskilt mycket folk alls och där handlar det mindre om autenticitet än om att det ska vara något över huvud taget. När min mamma växte upp på landet fanns närmaste mataffärer (två stycken) ett par kilometer hemifrån. Nu är det två mil. Och nordöstra Skaraborg är fullt av affärer dit min pappa levererade varor i början på sjuttiotalet. Det är aldrig affär där nu.

Och jag tycker det är trist med 7eleven och H&M överallt, med tomma skyltfönster mitt inne i stan, tomma lokaler i bostadsområden, döende grannskapstorg. Jag blir ledsen när små affärer som funnits länge måste lägga ner och hoppas att vår lokala mataffär går runt trots att de flesta, i likhet med mig, antagligen mest köper mjölk och chips där. Jag tycker det är otroligt sorgligt när Wentzels modebutik läggs ner för att ersättas av en Dressmann. Eller, vilket är fallet på de flesta ställen jag känner till, för att ersättas av ingenting. I bästa fall en loppis.

Grejen är bara att jag gillar kedjorna. Jag gillar gallerior och jag gillar stormarknader: Ikea, Coop, Bauhaus, alltihop. Gillar den hopplösa lysrörsbelysningen, anoymiteten, att det ser likadant ut överallt. Gillar att dricka kaffe på ett sånt där ocharmigt fik vid entrén och att gå i långa gångar mellan höga hyllor. Och det verkar ju som om fler håller med för lika målmedvetet som kommuner runt om i landet flyttar handeln ut från centrum – samtidigt som man lätt förvånat konstaterar att det inte händer så mycket i stadskärnorna längre – lika många verkar vi vara som kastar sorgsna blickar på ett tomt skyltfönster på väg mot Bauhaus.

Det stör mig, hos mig själv och hos andra. Och det är bara ett exempel på något jag – när jag är på mitt grinigaste humör i alla fall – ser hela tiden: att vi har någon slags överenskommelse om att det var bättre förr samtidigt som vi gör precis tvärtom. Vi saknar de trivsamma små affärerna – vi handlar allt på Maxi och Ikea. Vi är rädda för vad som händer när viktiga samhällsfunktioner privatiseras och klyftorna växer (och jo det är en politisk åsikt naturligtvis men det verkar finnas en hel del högerväljare som håller med [http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2179603-majoritet-mot-valfardsvinster]) – vi fortsätter privatisera, fortsätter sänka skatterna för de som har mest. Och det där hårdnande samhällsklimatet det tjatas så mycket om är inget naturfenomen. Det är vi.

Så: mindre sentimentalitet tack. Och mindre uppgivenhet. Det finns komplicerade ekonomiska och politiska samband vi (som person, kommun eller land) inte kan göra mycket åt. Det fattar jag ju. Och jag fattar att alltför många av olika anledningar inte har möjlighet att välja. Men vi är väldigt många som faktiskt kan det och någonstans måste man väl ändå bestämma sig? Vill jag ha ett jämlikt samhälle får jag vara beredd att dela med mig. Vill jag ha kvar de små butikerna i stan, då får jag – tada! – handla i de små butikerna i stan.

Och väljer jag att handla mina möbler på Ikea och köpa mitt kaffe på 7eleven – för att det är billigare, mer praktiskt, roligare – då får jag sluta sörja de förhängda skyltfönstren på vägen dit.

Image

Image

Hon och jag på sängen. Hon äter och somnar. Vaknar: energi och leenden och stora ögon och lite gnäll. Jag läser det här och det här. Blir tröstad och förbannad och glad. Jag tänker på saker jag vill och borde göra och hur det ska gå med oron och glädjen. Solen (KORS I TAKET) går ner över Gamlestan nu och vi ska gå ut fast jag är förkyld. Jag är som vanligt frusterad över att inte vara vare sig smart eller rolig som de jag läser men försöker släppa det. Försöker släppa en hel massa nu.

Årets första kalla, soliga dag och jag kommer mig äntligen för med att streta uppför backen till Jakobsdal: en liten bit perfekt stenstad alldeles för sig själv på höjden mellan motorvägen, pastellvillorna i Örgryte och ryska konsulatets staket. Det är oerhört ordentligt alltihop. Fem-sex våningar, mörkt tegel, bastanta bottenvåningar och blanka portar med snirklig spröjs i rutorna. Smidesräcken på balkongerna, fasaddetaljer i natursten. Trottoarer, parkerade bilar, affärslokaler i bottenplan – många tomma, i andra thaimassage, hundfrisör, ekologisk hudvård och en pizzeria naturligtvis.

Albert Lilienberg ritade planen 1924 och husen byggdes i slutet av tjugo- och början av 30-talet men namnet är betydligt äldre än så, lär jag mig här. Det kommer från Hans Jakob Cavallin, som var överfältapotekare under Karl XIV Johan och ägde gården som låg där ryska konsulatet nu finns. Han ska ha anlagt en spektakulär park och det hade jag ju gärna velat se. Men det är intressant nu också: med konsulatets släta, stränga fasader och gräsmattor, de slipade bergväggarna, de ambitiösa trapporna och alltså den där lilla biten stad högst upp.

.ImageImageImageImage ImageImageImageImageImage

Eftermiddag i Trädgårdsföreningen med brittsommarsol, brittsommarvärme och jätteblå brittsommarhimmel och varför i hela världen har jag inte varit här ordentligt innan? Det är ju fantastiskt – vill aldrig gå härifrån nu. Växter med skyltar: gräs, rosor, ringblommor och massa annat jag inte har en aning om vad det är. Stålkantade gräsmattor, grusgångar. Några småfåglar badar i en vattenpöl och det är folk överallt: på lekplatsen, på gräset, på bänkar i solen och bänkar i skuggan, på caféets uteservering. Barnet har somnat i vagnen efter två amningar på två olika bänkar. Nu sitter jag på en tredje, i skuggan under ett träd vars latinska namn jag alldeles säkert kan ta reda på om jag vill och om jag inte hade fint besök att möta vid tåget skulle jag stanna här tills de stänger.

ImageImageImageImageImageImage

Jag har börjat sträcktitta (eller så mycket sträck det nu blir med en femveckorsbebis) på Livet på Operan på svt play. Det är fantastiskt: man får följa premiärdansare och slagverkare och körsångare och vaktmästare och massa andra in i långa korridorer, trånga loger och överfulla verkstäder. Genom repiga branddörrar och ut på scenen, från lysrörsljus till guld och röd sammet. Det är svettiga paljettklänningar och lindade tår och totalt fokus och jag är helt fascinerad. Av den perfekta föreställningen och av allt arbete bakom och av hur det syns i arkitekturen.

I april var jag i Köpenhamn, med detta lysande ressällskap.

Det börjar med en åthutning av en tjock man på paketcykel vid Rådhusplatsen men det är kul med Köpenhamn i alla fall. Det finns en massa färgglada hus och mörkt tegel och eleganta cyklar överallt och på någon gata i Nørrebro ser det nästan ut som i Berlin. Annars ser det ut som Köpenhamn och det räcker ju gott.

På söndagen åker vi tåg, vi ska till Ordrupgaard och det är dimmig förmiddag när vi kommer fram till Klampenborg. Öresund är osynligt bakom träden längs Strandvejen och Arne Jacobsens Bellevuebyggnader ser mer ljusgrå än vita ut. Men fina är de, med sina spinkiga fönsterkarmar och släta, förskjutna volymer.

ImageImageImage

Ordrupgaard invigdes 1918 och ritades av Gotfred Tvede (byggnaderna) och Valdemar Fabricius Hansen (parken) på uppdrag Wilhelm och Henny Hansen, som sommarbostad och visningsrum för parets stora konstsamling. Paret testamenterade hela anläggningen med byggnader, park och konst till danska staten och sedan 1953 är Ordrupgaard museum. 2005 invigdes en tillbyggnad av Zaha Hadid. Det gamla huset är vi aldrig inne i – blir inte riktigt kloka på vad som finns där, det verkar stängt – men vi går runt bland scilla och snödroppar i parken, äter lunch i caféet och tittar på utställningarna i Hadids halvt nedgrävda, delvis lätt utkragande byggnad i svart betong. Jag är inget stort fan av Hadid men det är rätt kul med allt det här sneda, det är det. Och jag gillar hur byggnaden från baksidan ser ut som något slags mycket långsamt djur.

ImageImageImageImageImageImageImage

Men det är mest för Finn Juhls hus vi är här och det är mest det vi pratar om över rågbröd och sallad. Juhl föddes 1912, utbildade sig till arkitekt i Köpenhamn och gjorde sig under 50- och 60-talen känd med framför allt inredningar, bland annat förvaltarskapsrådets sal i FN-högkvarteret i New York, och möbeldesign. Huset i Ordrup ritade och inredde han i början på 40-talet. Efter hans sambos död 2005 testamenterades alltihop till Ordrupgaard och huset är sedan 2008 öppet för allmänheten.

Det är allmänheten väldigt glad för, i alla fall de här två representanterna för den. För det är så fint: de målade taken: blekgult i vardagsrummet, mörkare orange i sovrummet, mycket starkt blått i entrén (men helmatt där, annars, halvblankt), ljusbrun träpanel i taket i hallen. Vita väggar, någon fondvägg i blekt gult. Vasstapet bakom sängen och detaljer i färg: en röd bokhyllesockel, en blå rand ovanför fönstren, en rödorange dörr. I köket fyrtiotalsstandard med vita luckor, metallbeslag och tjockt gulvitt kakel med rundad överkant och svarta fogar. Grova plankgolv överallt, med springor. Det ser äldre ut än huset och är en fin kontrast till allt det andra släta, målade. Och så mattorna, konsten, möblerna, bokhyllorna, de inbyggda skåpen. Och hela färgsättningen: vitt, kräm, trä, orange, brunt, blått. Och planlösningen: siktlinjerna mellan rummen och ut i trädgården, ljusinsläppen, de trängre passagerna mellan öppna ytor. Vi vill flytta in med en gång.

Man får inte fotografera därinne och det är kanske bra: vågar inte tänka på hur många foton jag hade tagit annars. För igen: det är så fint. Och naturligtvis helt vansinnigt genomtänkt och planerat och enhetligt men ändå genomförbart – bortsett från att hela huset är proppfullt med Juhls egna designklassiker och fin konst, då kanske. Men stilen och färgerna kan man fixa om man vill.

Till och med en illorange plastbalja i under en fuktskada i sovrummet verkar passa in. Men jag hoppas verkligen att det finns pengar att göra något åt det, och åt fasadens flagnande vita puts: huset förtjänar det.

ImageImageImageImage

 www.ordrupgaard.dk, www.finnjuhl.org

130414_3_ordrupgaard 085

ImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImageImage

Gatwick Express till Victoria. Lysrör i vagnen, fönster/vita rutor och gatlyktor/gula punkter utanför. Perronger, snöfläckar. Fotbollsträning i strålkastare innanför stängsel. Det ska väl börja bli London snart antar jag. På Gatwick satt anslag som talade om att de höll på att renovera. Det syntes inte särkilt mycket men behövs.

Större perronger, mer belysning, mer folk. Clapham junction. Jag kan inget om London och har ingen aning om var vi är men husen blir högre i alla fall: högre, fler och tätare. Den där elstationen med dubbeltornen och Themsen känner jag igen i alla fall.

Vi bor i ett av hundra likadana hotell i hundra likadana hus. Tillbakadragna från gatan, vita verandor, tegel, tre våningar och en sån där källarvåning en trappa ner. På gatorna i närheten många såna där affärer med lysrörsbelysning som säljer resväskor och glittriga saker i plast och aldrig verkar stänga.

Vi promenerar genom Hyde/Kensington park i vintersolen, förbi änder och stavgångare och en hund som kommit bort men kom till rätta igen, till Prince Albert Monument. Och å Victoria, jag förstår att du älskade den mannen men var det här verkligen nödvändigt? Så mycket? Av allt? På en gång? Men han glänser fint i solen, det gör han. Med världsdelarna för sina fötter som sig bör.

Mer Victoria och Albert: museet nu. Så otroligt mycket grejer och så otroligt mycket folk som tittar på dem. Det är jättebra och det här med museer och utställningar alltså: altartavlor utan altare, fönsteromfattningar utan vägg, trappstegsfronter utan trappsteg, dörrportaler fritt stående i rummet monterade på järnställningar. Gravstenar utan gravar. Allt monterat på krämvita väggar och kantiga, blanka krämvita socklar. Trappor som inte går någonstans, fasader utan hus bakom. Det här samlandet och väljandet och lösryckandet och sammanställandet igen är oändligt fascinerande.

Nästa dag, annat museum. Tate modern och den byggnaden är ju fantastisk. Tittar på: ventilrör av Charlotte Posenenska, minimalistiska fotografier från 70-talets Bay area av Lewis Baltz, Marisa Merz stickade grejer i nylon och paraffin och Mark Rothkos jättestora målningar. Bland annat. Rothkomålningarna är ett beställningsarbete läser jag på en skylt, för Four Seasons restaurang på Seagram building i New York. Där hamnade de aldrig, passade väl inte in. På en annan skylt refererar Rothko själv till Bibliotheca Laurenziana: “Michelangelo achieved the kind of feeling I’m after – he makes the viewers feel that they are trapped in a room where all the doors and windows are bricked up, so that all they can do is butt their heads forever against the wall.” Kanske inte precis känslan stiliga restauranger är ute efter. Men jag känner mig inte instängd. Och jag gillar båda Michelangelo och Rothko.

Och jag gillar London. Hotellrummet är litet och har fönster ut mot något som väl närmast är ett ljusschakt men på tv och radio är det BBC och på BBC 4 säger någon – och sådant här låter helt enkelt bättre med lite släpig brittisk accent – apropå att politiker nuförtiden vill låta som Obama när de håller tal “there is no end to the ways in which you are different to Barack Obama.” Jag äter pommes frites varje dag och suckar förnöjt över avgaser och trafikbrus. Vi går en hel massa, i sol och blåst längs Themsen och duggregn i Notting Hill.

0607_italien_1_bearb
0607_italien_2_bearb

Jag ville åka till Italien för att jag hade läst så mycket om renässansen; sett så många bilder på kyrkor och palats och för att jag nu ville se allt det där på riktigt. Bilderna, ofta svartvita, hade jag sett i böcker, ofta i linneband, där en professor, ofta engelsk, vänligt förklarat för mig att Brunelleschi gjorde den här pilastern så och Michelangelo gjorde den där pilastern si. Och att det betyder någonting att deras pilastrar ser olika ut. Jag gillar sådana böcker: såna där någon talar om för mig hur fantastiska saker de gjorde, Brunelleschi och Michelangelo och de andra och, kanske framför allt, hur nytt det var. Hur mycket det verkar ha handlat om att leta efter något annat än det som låg för handen. För det var uppenbarligen väldigt mycket som var väldigt nytt där i Italien, då på tretton-, fjorton- och femtonhundratalen. Undersökandet, systematiserandet, reglerna. Sånt. Det verkar förfärligt spännande alltihop, särskilt när de där reglerna en bit in på 1500-talet börjar tänjas ut: när pedimenten bryts och tränger ända ut i kanterna. Det ville jag se.

0607_italien_5_bearb
0607_italien_14_bearb
0607_italien_9_bearb
0607_italien_10_bearb

Så jag åkte till Italien, i juli, i en och en halv vecka. Det var mycket varmt och jag gick där och svettades och försökte vara en duktig arkitekturstudent. Man ska ju det. Så jag tittade, ritade, fotograferade. Kyrkor, palats, pelare och valv. Allt hade jag sett förut, i de där böckerna där det står så mycket om och det finns så många bilder på så många kyrkor, palats och målningar och jag ville ju se allt.

0607_italien_11_bearb
0607_italien_3_bearb
0607_italien_16_bearb

Det går inte såklart. Inte på fem dagar i Florens, tre i Mantova och en i Milano. Men jag såg mycket. I Florens var fasaden till Santa Maria Novella inslagen i plast men Masaccios fresk Treenigheten från slutet av 1420-talet fanns på väggen inne i kyrkan precis som den skulle och gjorde faktiskt gränsen mellan byggnadens tre dimensioner och sina egna två lika otydlig som jag hade blivit lovad i böckerna. Masaccio var i den här målningen en av de första att fullt ut använda de perspektivläror som var nya då och i Treenigheten placerade han Gud, Jesus, Maria och aposteln Johannes stadigt i ett målat rum som fortsätter kyrkans verkliga. Det här måste väl varit ganska fantastiskt när det var nytt. Det är i alla fall ganska fantastiskt nu.

0607_italien_20_bearb

Katedralen var också som den skulle: mönster utanpå, ryttarstatyer målade på väggarna inuti. Brunelleschis pelare var spinkiga och regelbundna i Santa Croce och Hittebarnshuset och hans sakristia i San Lorenzo och Pazzikapell i Santa Croce var tunga och stränga och lugnande. I kyrkorna leddes ljuset in genom mittskepp, sidoskepp och kapell och när jag stod i en av dem (San Lorenzo, den gången), vid en slät rund pelare och grinigt funderade på om jag inte borde Uppleva nånting nu, -Arkitektur, eller så -och tittade snett framåt genom lager av pelare och bågar och in i kapellen vid sidan av altaret var det plötsligt ganska makalöst alltihop.

0607_italien_24_bearb
0607_italien_29_bearb
0607_italien_27_bearb

I Mantova var det ännu varmare. Där fanns en ljuvlig liten innergård och ett trapphus i dammig skugga, en vallgrav där ett slott speglade sig på natten när det var varmt fast mörkt och kyrkor av Alberti. Sant’ Andrea en av dem och den var fantastisk. Kanske var det värmen och tröttheten men å det var fint: att takkassetterna i kapellen var tredimensionella men de i mittskeppet illusionsmålade och så ljuset in i alltihop. Så fanns Palazzo del Tè.

0607_italien_22_bearb

Palazzo del Tè ritades som ett lustslott för hertigen av Mantova av Giulio Romano på 1520-30-talen och tillhör alltså bestämt en annan tid än Masaccios regelbundna illusionism eller Brunelleschis disciplinerade kapell och klostergårdar. I det här palatset verkar ingenting hänga riktigt samman, ingenting passa helt ihop, allt vara lite för stort och lite för mycket. Illusionsmåleriet (det finns här också, i hela rum) är också långt från Masaccios balanserade kapell: här står hästar på dörrkarmarna och krossas jättar under nedrasande stenblock. Men viljan att öppna mot något annat verkar finnas där lika mycket som hos Masaccio. Faktiskt verkar det vara det så.

Så saker var som de skulle. Palatsen var stora, kyrkorna ännu större och gatorna i Florens var smala och blanka i solen.

0607_italien_31_bearb
0607_italien_32_bearb

Med tack till Ernst Hawermans stipendiefond.
Anna-Kajsa Gustafsson
Oslo, februari 2007.